Bertrand Russell

"Om man vill leva det bästa liv som står en till buds, måste man lära sig att ställa sig kritisk till många av vårt släktes vanor och åsikter, som allmänt godtas av grannarna."

 Bertrand Arthur William Russell, från 1931 3:e earl Russell, född  1872 i  Wales, död  1970 i  Wales, var en brittisk filosof, logiker, matematiker, historiker och pacifist.

Bertrand Russell 1907, tre år innan publiceringen av Principia Mathematica.

 

" Russels fundamentala verk  Principia Mathematica från 1910, vilket tog närmare tio år att skriva, blev epokbildande inom matematikens och logikens  historia. Medförfattare till arbetet var A N Whitehead men skapandet av verkets tre massiva volymer var närmast uteslutande en prestation utförd av Russell. Han erhöll  Nobelpriset i litteratur år 1950 och blev under åren därefter känd för sina populärvetenskapligt skrivna debattböcker.
Russells insatser kom att få stor betydelse för såväl den symboliska logiken som för den analytiska filosofin och han hade stor inverkan på den matematiska filosofin genom sitt arbete

Bertrand Russell blev också en mycket läst och uppskattad författare med åsikter om  moral och samhälle, samt förmågan att på ett enkelt sätt beskriva vetenskap och filosofi. Han är också känd för sitt motstånd mot kärnvapen.

Familj

Han tillhörde en av Storbritanniens äldsta adelsätter,  och var sonson till statsmannen lord John Russell. Han studerade  Cambridge på 1890-talet, där han lärde känna den ett år yngre  G.E. Moore vilken omvände honom från idealism till  realism, vilket innebar att han lämnade Bradleys filosofi, som var en variant av Hegels idealism.


Russell menade att hans viktigaste bidrag till filosofin (i synnerhet den analytiska filosofin vilken han var med och grundade) är hans teori om bestämda beskrivningar ("definite descriptions"). Den lanserades 1905 i en uppsats med titeln "On Denoting" (ingick i tidskriften Mind). Russell menade att alla satser som innehåller bestämda beskrivningar kan formuleras om utan bestämda beskrivningar men med bibehållen mening.
Som exempel tog Russell "Frankrikes nuvarande kung är skallig". Russell föreslog att detta betyder detsamma som "Det finns en individ x sådan att x är kung i Frankrike, och om y är kung i Frankrike så är x = y, och x är skallig". Den första meningen är därmed lika meningsfull som den andra, och dessutom är den, precis som den andra, falsk, eftersom Frankrike för närvarande inte har någon kung.
Detta står i kontrast till Gottlob Frege, som hävdade att liknande meningar är meningsfulla men utan att referera till något, och att det därför inte går att tillskriva sådana meningar ett sanningsvärde. Russell formulerade principen att varje mening på formen K(Frankrikes nuvarande kung) av samma skäl måste vara falsk. Detta har kritiserats eftersom det medför svårigheten att icke K(Frankrikes nuvarande kung) således är sann, men om K är en godtycklig egenskap så kan en person använda K för det som en annan person kallar icke K, så att personerna får olika sanningsvärden. Ett exempel på detta är att precis som att "Frankrikes nuvarande kung är skallig" är falsk enligt Russell, så är "Frankrikes nuvarande kung har hår" också falsk enligt Russell, medan "Frankrikes nuvarande kung är inte skallig" är sann.
Russells teori om beskrivningar ger ett förslag till lösning på ett i sig viktigt problem inom språkfilosofin, men viktigare är att den kom att tjäna som en modell för hur logisk analys bör gå till. Mycket av filosofins utveckling mellan 1905 och 1950 kan ses som försök att tillämpa samma metod på problem om språk och vetenskap (analytisk filosofi, logisk positivism)..
Efter andra världskriget gav inte Russell många verkliga bidrag till den professionella filosofin. Dels var det med ålderns rätt, men det var också med besvikelse han såg filosofin utvecklas åt ett annat håll än han önskade. Den senare Ludwig Wittgenstein och  vardagsspråksfilosofin  var en utveckling han hade svårt att acceptera.

Russell är berömd för sin förmåga som författare av  populärvetenskaplig litteratur. Hans båda böcker Problems of Philosophy (1912) och History of Western Philosophy (1946) är än idag mycket lästa och respekterade introduktioner till filosofi. Russell kom att skriva om många andra ämnen än filosofi: ateism, icke-kristen  moral och nya idéer om äktenskap var ämnen han gärna skrev om. Hans bok Till lättjans lov utmanade konventionella synsätt på arbete och arbetets värde. Russell var en uttalad ateist.
I boken "Political Ideals" lade Russell fram en syndikalistiskt inspirerad, decentralistisk vision om ett samhälle där den mänskliga kreativiteten är det som bör främjas och där människans underkastelse under ekonomiska nödvändigheter är undanröjd.
Verket History of Western Philosophy anses starkt ha bidragit till att Russell fick  Nobelpriset i litteratur 1950. Verket är översatt till en rad språk och sålt i stora upplagor. Verket är även bland annat översatt till tyska, franska, spanska, svenska, danska, finska, ryska (1997), kinesiska (1996), portugisiska, italienska, polska (1990) och nederländska. Den svenska översättningen gjordes av professor Alf Ahlberg
En stor del av Bertrand Russells sista år upptogs av aktivism för fred och mot  kärnvapen, vilket gjorde honom betydligt mer känd än hans arbeten inom filosofi och matematik hade gjort. 1955 skrev han tillsammans med  Albert Einstein ett manifest,  Russell-Einsteinmanifestet som ledde till Pugwash-rörelsens  grundande. Han tog också initiativ till den så kallade  Russelltribunalen, som hölls 1967 i  Stockholm och Roskilde om USAs agerande i  Vietnamkriget."

Några mormorsdagar har hållit mig från datornärvaro, vilket bland annat innebär obefintligt bloggande.

Jag vet att Russell, visserligen inte förrän min tonårstid, har varit en viktig komponent i min vana att alltid ifrågasätta och aldrig bara accceptera gruppers olika tankar och normer.
Att vara solitär har fördelar, men också klara nackdelar. Man tänker bättre i sammanhang och samtal. Och under trygghet.
Just nu känns världspolitiken svårhanterad, fast den har väl aldrig varit särskilt lättskött. Och jag har alltid känt stor behov av konsekvens och moral i stort såväl som i smått. Orealistiskt måhända, men om jag inte försöker leva efter mina ideal skulle det kännas vilset.


Har nu för avsikt att övergå till min undersökning av Nordöstra Smålands Missionsförening - där mammas muntliga tradition om sin farfarsfar bondepredikanten inte verkar vara helt hämtat ur luften. Spännande!

J.J. Rousseau

" För att vara något och för att vara sig själv och alltid densamma måste man handla så som man talar."

 

" Jean-Jacques Rousseau, född 28 juni 1712 i Genève död 2 juli 1778 i Ermenonville, Oise,  var en scweizisk-fransk författare, politisk philosophe och autodidaktisk kompositör, som verkade under upplysningen. Han fick stor betydelse inom politik, pedagogik och litteratur.


Rousseau föddes i  Genève, som då var en självständig  republik, men idag är en del av Schweiz. Modern Suzanne Bernard Rousseau, dog nio dagar efter födseln till följd av komplikationer under förlossningen. Fadern (Isaac Rousseau) övergav honom tio år senare för att komma undan ett fängelsestraff efter att han deltagit i en duell (vilket på den tiden inte var lagligt). Rousseau togs omhand av en pastor vid namn M. Lambercier. Efter ytterligare åtta år lämnade Rousseau Genève efter en tid som lärling hos en  notarie och gravör.

Då träffade han också den 13 år äldre baronessan Francoise-Louise de Warens, sedermera hans älskarinna. Han kom så småningom under familjen Warens beskydd och konverterade då till katolicismen för att, enligt honom själv "försäkra sig om en utbildning".
"Les Charmettes", där han bodde med familjen Warens, är idag ett museum om honom.

År 1742 flyttade han vidare till  Paris för att presentera ett nytt musikaliskt notsystem han uppfunnit för vetenskapsskolan. Skolan avböjde och menade att systemet inte skulle komma till nytta och inte var originellt nog. I vissa delar av världen används än idag fortfarande samma system.
Efter att under ett års tid varit sekreterare åt franska ambassadören i  Venedig återvände han till Paris där han blev vän med och levde hos  Thérèse Levasseur, en sömmerska som Rousseau sedan påstått burit fem av hans barn. Dessa skickades dock direkt efter sin födsel till ett sjukhus för hittebarn där de förmodligen dog. Dessa händelser skulle för övrigt bli mycket genanta för Rousseau när han väl blev känd som uppfostringsteoretiker och pedagog. De användes ofta av hans meningsmotståndare (bland annat Voltaire) i attacker mot honom och hans läror.

Väl i Paris blev han också vän med författaren  Denis Diderot och från och med år 1749 bidrog han med flera artiklar till dennes  encyklopedi, bland annat inom områdena musik och  politisk ekonomi. År 1749, under sitt besök i fängelset i  Vincennes där Diderot satt, läste han om en essätävling sponsrad av skolan i  Dijon. Essän skulle handla om huruvida konstens och vetenskapens utveckling hade varit moraliskt förtjänstlig för mänskligheten eller ej, och Rousseau bestämde sig för att delta. Resultatet var texten "Huruvida vetenskapernas och konsternas återupprättande har bidragit till sedernas förädlande" från 1750 som vann honom första pris, gjorde honom berömd och gav upphov till de idéer som så småningom skulle ligga till grund för hela hans samhällsfilosofi.

Under denna period var han också mycket engagerad i det musikaliska, var en stark supporter av italiensk musik och fick sin egen opera Le Devin du Village framförd inför kung Ludvig XV.
År 1754 blev han medborgare i Genève igen och rekonverterade till kalvinismen. Ett år senare blev han klar med sin avhandling rörande ursprunget till och grundvalarna för olikheten mellan människorna och ungefär samtidigt inleddes en tämligen svår period i Rousseaus personliga liv. Han började gradvis att tappa kontakten med flera av sina gamla vänner, bland annat Diderot, Friedrich Melchior von Grimm  samt diverse välgörare såsom Louise dÉpanay.

År 1761 publicerade han den mycket uppskattade romantiska romanen Julie, eller Den nya Heloïse. År 1762 publicerade han två viktiga böcker, först  Om samhällsfördraget och sedan Emile. Båda böckerna kritiserade religionen hårt och förbjöds därför både i Frankrike och Genève. Rousseau var således tvungen att fly landet och begav sig till Môtiers i Schweiz där han levde under beskydd av Fredrik II av Preussen och hans lokala representant Lord Keith. Medan han bodde i Môtiers skrev Rousseau på  konstitutionsprojektet för  Korsika men var så småningom – på grund av stark kritik – tvungen att fly Schweiz. År 1764 tog han istället skydd hos den skotske filosofen  David Hume i Storbritannien. Rousseau återvände så småningom till Frankrike år 1767 under pseudonymen "Renou". Som ett villkor för att få återvända fick han inte publicera några fler böcker. Detta till trots arrangerade han flera privata reciteringar av sitt verk Bekännelser år 1771. Madame d'Epinay fick då polisen att stoppa honom och verket, precis som de som skrevs efteråt, publicerades inte förrän flera år efter hans död. Han var dock verksam ända fram till dess och blev år 1772 erbjuden att presentera sina rekommendationer för en ny  polsk konstitution, och detta resulterade i hans absolut sista politiska verk.
Rousseaus senare år tillbringades utanför offentlighetens ljus där han livnärde sig på att kopiera noter och skriva färdigt sina dialoger. Bland de sista skrifterna han skrev återfinns en kritisk men entusiastisk analys av Glucks opera "Alceste".
Den 2 juli 1778 dog Rousseau av en  hjärnblödning under en promenad. Han blev endast 66 år. Rousseau var inledningsvis begraven på l'Ile des Peupliers à Emenonville. Sexton år efter hans död flyttades hans kvarlevor till  Panthéon i Paris och placerades mitt emot Voltaires krypta. Även idag kan man besöka graven.

Rousseau såg negativt på vetenskapens och teknikens inflytande på människan (jfr. berättelsen om Adam och Eva och kunskapens frukt). Människans liv hade genom dessas inflytande blivit alltmer artificiellt, och för var dag som gått hade hon kommit ifrån sitt ursprung (naturen). Följderna av det hade blivit ett samhälle som styrdes av pengar och det blev alltmer inriktat på materiella ting. Världen – och människornas förhållande till varandra – hade övergått från vara till sken.
Dessa tankar stod i bjärt kontrast till övriga franska upplysningsfilosofers (Voltaire, Diderot med flera) mer framstegsvänliga och förnuftsbaserade ideologi – en enligt Rousseau falsk upplysning som enbart fäste "girlanger av blommor längs de kedjor av järn" som fängslade människorna, men som inte påverkade de grundläggande missförhållandena i världen. Fokuseringen på individen, skild från helheten, riskerade att än mer föra henne bort från sitt naturliga sammanhang: andra människor.
1762 propagerade Rousseau, i Om samhällsfördraget, för ett helt och fullt  jämlikt samhälle, där medborgarna skulle avsäga sig sina egna individuella anspråk, till förmån för vad han kallade "allmänviljan" (som bland annat skulle manifesteras genom direktdemokrati). På grund av att allmänviljan betecknar folkets faktiska intressen, ibland till skillnad från vad de själva tror är bäst, kan den genomdrivas mot majoritetens vilja. Denna genomgripande förändring av samhällets organisation skulle först och främst uppnås, inte genom revolutionära metoder, men genom uppfostran (jfr. Émile).
Genom sina egenartade idéer kom Rousseau att bli, inte bara idémässigt utan även socialt isolerad; en situation som bland annat gav avtryck i den  posthumt utgivna skriften En enslig vandrares drömmerier. Trots detta upphöjdes han, tillsammans med Voltaire, till en av den franska revolutionens "fäder", och 1794 fördes hans stoft (genom Maximilien Robespierres försorg) till Panthéon för den sista vilan.
Jean-Jacques Rousseau betraktades redan i samtiden som "svår" och något av en bakåtsträvare, men hans kritik av det moderna samhället och teknikens utveckling har ändå levt kvar – även i vår egen tid, till exempel genom den  finlandssvenske filosofen Georg Henrik von Wright och hans Myten om framsteget (1993).
  
Citat

• "Om det är förnuftet som formar människan, så är det känslan som leder henne."
• "Människan är en fördärvad vilde."
• "Naturen är vår källa."
• "En konstnär är ett geni som har rätt att skapa fritt."
• "Det strider uppenbarligen mot naturens lag att en handfull människor drunknar i sitt överflöd medan den uthungrade massan saknar det nödvändigaste."
• "Tvingas att vara fri"
• "Förolämpningar är argument som används av folk som har fel."
• "Människan är född fri och överallt är hon i bojor", öppningsord i  Om Samhällsfördraget
• "Den första människa, som inhägnade ett stycke mark, kom på att säga 'Detta är mitt!' och fann människor nog enfaldiga att tro honom, var samhällets verkliga grundare. Hur många brott, krig, och mord; hur mycken olycka och fasa skulle inte den mänskliga rasen ha besparats om något ryckt upp pålarna, fyllt igen diket och ropat till sina medmänniskor: 'Akta er för denne bedragare, ni är förlorare om ni glömmer att jordens frukter tillhör alla och jorden själv tillhör ingen!'. "

Denna repetition av två filosofer verksamma i Frankrike under Upplysningen skakar om mig lite. Hur tankar och idéer lever, flyter in  skuggor men stannar kvar och återkommer många år senare. Hur påverkad är Marx av Rousseau exempelvis? Måste ta reda på mera.

Och Emile - vilken inflytande har Rousseau haft - och har! - på exempelvis mitt eget sätt att se på livet och pedagogiken. Orden - hur orden formar människor och har betydelse för deras liv. Plattityder måhända, men jag tror ändå att det är viktigt att ta ett steg tillbaka och betrakta livet - sitt eget och andras - i skenet av alla ord och idéer som är vår ständiga bakgrund.
Den ensamme vandraren - den boken har jag faktiskt, men jag har inte läst den. Får göra det!
20 april, våren dansar en märklig tango detta år - ett steg framåt, två steg tillbaka. Sol idag, än så länge, men plötsligt kan det slå om, vita flingor stå i luftens stillhet och landa på marken - där de försvinner och lämnar spår som hade det regnat.

D. Diderot

"Lätt sväljer man en smickrande lögn, men en bitter sanning sväljer man ned motvilligt, droppe för droppe. Det borde inte vara så."


Idag är det först övning i engelska. Från filosofisk uppslagsbok på nätet.

Denis Diderot (1713—1784)

" Denis Diderot was the most prominent of the French Encyclopedists. He was educated by the Jesuits, and, refusing to enter one of the learned professions, was turned adrift by his father and came to Paris, where he lived from hand to mouth for a time. Gradually, however, he became recognized as one of the most powerful writers of the day. His first independent work was the Essai sur le merite et la vertu (1745). As one of the editors of the Dictionnaire de medecine (6 vols., Paris, 1746), he gained valuable experience in encyclopedic system. His Pensees philosophiques (The Hague, 1746), in which he attacked both atheism and the received Christianity, was burned by order of the Parliament of Paris.

In the circle of the leaders of the Enlightenment, Diderot's name became known especially by his Lettre sur les aveugles (London, 1749), which supported Locke's theory of knowledge. He attacked the conventional morality of the day, with the result (to which possibly an allusion to the mistress of a minister contributed) that he was imprisoned at Vincennes for three months. He was released by the influence of Voltaire's friend Mme. du Chatelet, and thenceforth was in close relation with the leaders of revolutionary thought. He had made very little pecuniary profit out of the Encyclopedie, and Grimm appealed on his behalf to Catherine of Russia, who in 1765 bought his library, allowing him the use of the books as long as he lived, and assigning him a yearly salary which a little later she paid him for fifty years in advance.

In 1773 she summoned him to St. Petersburg with Grimm to converse with him in person. On his return he lived until his death in a house provided by her, in comparative retirement but in unceasing labor on the undertakings of his party, writing (according to Grimm) two-thirds of Raynal's famous Histoire philosophique, and contributing some of the most rhetorical pages to Helvetius's De l'esprit and Holbach's Systeme de la nature Systeme social, and Alorale universelle. His numerous writings include the most varied forms of literary effort, from inept licentious tales and comedies which pointed away from the stiff classical style of the French drama and strongly influenced Lessing, to the most daring ethical and metaphysical speculations. Like his famous contemporary Samuel Johnson, he is said to have been more effective as a talker than as a writer; and his mental qualifications were rather those of a stimulating force than of a reasoned philosopher. His position gradually changed from theism to deism, then to materialism, and finally rested in a pantheistic sensualism. In Sainte-Beuve's phrase, he was " the first great writer who belonged wholly and undividedly to modern democratic society," and his attacks on the political system of France were among the most potent causes of the Revolution."

Och sedan kommer en artikel som Torbjörn Elensky skrev i SvD 2013:



"I dag är det 300 år sedan Denis Diderots födelse – men hans storhet har blivit tydligare med tiden. Enligt en ny fransk biografi lär han bli en av de få filosoferna från upplysningstiden som kommer att fortsätta bli läst.

Upplysningen som intellektuell rörelse var en av de största: avgörande i mänsklighetens politiska och filosofiska historia. Idén om det fria meningsutbytet, de mänskliga rättigheterna, tron på förnuftet och frigörelsen från både religiösa och andra auktoriteter som formulerades och utvecklades under 1700-talet är grunden för vår moderna syn på samhället, människan, vetenskapen och demokratin. Även de som i dag bekämpar demokratin gör det med hänvisning till yttrandefriheten och det fria tankeutbytet, och de som motarbetar vetenskapen är hänvisade till att, rent formellt, göra det inom ramarna för upplysningens vetenskapssyn.
I dag fyller en av de centrala upplysningsmännen, Denis Diderot, 300 år. Mest känd har han blivit som huvudredaktör för den stora encyklopedin, men medan andra gestalter från tiden inte sällan sjunkit undan i historien, har hans betydelse snarare ökat. Under den franska revolutionen tog även Robespierre avstånd från honom, för att han uppfattades som en militant ateist, vilket ironiskt nog inte gillades av jakobinerna. Samtidigt fördömdes han långt fram i tiden som en av revolutionens främsta och framför allt våldsammaste inspiratörer, genom en liten vers som tillskrevs honom, enligt vilken mänskligheten ska bli lycklig först då den siste kungen hängts i den siste prästens tarmar. Citatet är i själva verket från en präst, men Diderot skrev en skämtsam variation av det i ett privat sammanhang.
Det är smått svindlande att ta del av den aktivitet som intellektuella generellt utvecklade under gångna sekler. De skrev så mycket, hade så många älskarinnor, korrespondenser, projekt av olika slag att det är svårt att fatta hur de hann med allting. Lite samma typ av svindel får man av
Jacques Attalis meritförteckning. Sedan unga år forskare, ekonom, författare. Rådgivare åt Mitterrand, grundare av internationella organisationer, och med ett 50-tal böcker, även skönlitterära, på det. Lagom till Diderots 300-årsjubileum har han gett ut en biografi över sin landsman,
Diderot ou le bonheur de penser (Fayard 2012). Undertiteln sammanfattar väl vad boken egentligen handlar om: lyckan att tänka.

Diderot kände verkligen alla som räknades i samtiden, och dem han inte träffade personligen korresponderade han med. Det finns en särskild friskhet och vitalitet i hans texter – de ger också en nutida läsare direktkontakt med ett intellekt som känns mera samtida än många av dem som tar upp plats i offentligheten i dag. Attali följer honom från uppväxten i den lilla landsortsstaden Langres, där familjen Diderot levt sedan 1400-talet, till slutet som uppburen filosof, i en Parisvåning bekostad av den ryska kejsarinnan Katarina den stora. Han citerar ymnigt ur korrespondensen och andra texter, vilket skapar en mycket god överblick, ger kontinuitet åt berättandet och framför allt en stark känsla av närhet till Diderot själv. Det är uppenbart att Diderot för Attali är en valfrändskap.
Diderot var egentligen inte någon systematisk filosof. Han följde ett antal principer, men utan att för den skull vara någon principryttare. Som Attali skildrar honom var han vänfast, alltid aktiv, beredd att hjälpa den som behövde en redaktör eller skribent, alltid i rörelse och på väg för att fylla något behov. Vad han ville var att befria människorna från den blinda tron på auktoriteter. Liksom en del andra under 1700-talet kände han också att det rådande samhällssystemet var efterblivet, förstelnat och inte gynnade vare sig den vetenskapliga utvecklingen eller folkets välstånd, så något slags omvälvning skulle säkert komma. Men han var också tidigt ute med att varna för att en revolution i sin tur skulle kunna övergå i excesser och att ett nytt förtryck hotar i varje politisk omvälvning.
Det projekt som tog upp mest av hans tid var naturligtvis den stora encyklopedin. Till den krävdes både administrativ begåvning, vad gällde redigeringen av artiklarna, vilka författades av ett nätverk av tidens främsta experter på respektive ämne, och handlag med affärer – encyklopedin var ett ekonomiskt mycket framgångsrikt projekt – samt dessutom fingertoppskänsla för hur man skulle kunna undgå censuren.
Censuren, det politiska förtrycket och statens våldsamhet glöms lätt bort då vi tänker på 1700-talet före den franska revolutionen. Det var ett starkt repressivt samhälle. I ett av de mest gripande brevcitaten i boken skriver Diderot (min översättning): ”Jag vet mycket väl att en hederlig man kan förlora hela sin förmögenhet på 24 timmar här, för att de (maktens män) är skurkar; sin ära, för de har ingen lag; sin frihet, för att tyrannerna är överkänsliga; sitt liv, för att en medborgares liv är inget värt för dem, och de strävar efter att göra sig fria från föraktet genom att sprida skräck.”
Filosofens förhållande till makten var ett problem under 1700-talet, liksom det är än i dag. Diderot hade ett först varmt, sedermera spänt förhållande till Fredrik den store av Preussen. Han kritiserade kungen för att bara vara intresserad av upplysningsfilosofernas idéer i teorin och för att inte genomföra några framsynta reformer i sitt eget rike. Ironiskt nog, med tanke på detta, var det att han i stället lät sig locka till S:t Petersburg, där han förde ett slags konversationskurs i filosofi med Katarina den stora, som även hon var enbart teoretiskt intresserad av filosofens åsikter.
Encyklopedin var inte bara ett stort intellektuellt äventyr, den var också en god affär. Bokhandlarna som förmedlade verket till de många framstående köparna runtom Europa tjänade, enligt Attali, motsvarande 28 miljoner euro på en investering av enbart 790 000 euro, medan Diderot tjänade närmare 1 miljon euro, vilket var tolv gånger mer än vad han räknat med från början. En lustig detalj är att Thomas Jefferson 1780 ville köpa den, och lyckades få betala i tobak från sina egna plantager: 7500 kilo tobak fick han ge.
En ironi i Diderots biografi, som han för övrigt delar med Voltaire, är att han själv var stoltast över sina dramatiska arbeten. Han skrev flera pjäser, en handbok för skådespeleri, och hoppades att bli ihågkommen av eftervärlden som en stor dramatiker. Liksom Voltaire är han inte alls ihågkommen för det som låg honom varmast om hjärtat, utan, förutom encyklopedin så klart, för sina brev och kanske särskilt två böcker som han arbetade med i hemlighet under många år av sitt liv, ”Jacques le fataliste” (Jakob fatalisten och hans husbonde, på svenska senast 1992) och ”Le neveu de Rameau” (Rameaus brorson, på svenska senast 1951). De var troligen inte tänkta att bli publicerade, utan var bara ett sätt för honom själv att formulera sina tankar och ge motsägelserna i sina resonemang fritt utlopp i dialogform, men utan några krav på att lösa dem och komma med färdiga svar, som i de klassiska filosofiska dialogerna. Detta, att tillåta fritt utbyte utan nödvändigtvis fastslagna slutsatser, är ett arv från upplysningen, och som sätter det icke-utopiska, praktiska i centrum, i motsats till mycken religiositet och frälsarläror.
Särskilt den senare är originell. En imaginär dialog mellan ett jag, som är filosof, och Rameaus brorson, Jean-François Rameau. Denne brorson var en verklig person, vilken Diderot träffade en enda gång, i april 1761 och sedan aldrig mer hade att göra med, men kring vilken han sedan under många år utvecklade denna imaginära dialog, som mest av allt ger en glimt in i hans egen tankeverksamhet, i motsättningen mellan filosofins ideal och vardagslivets krav och bestyr. Rameaus brorson är en tvärvigg, vars uppgift i texten är att komma med invändningar och resa problem.
Texten försvann, med hans övriga litterära kvarlåtenskap, till Ryssland, och kom fram i ljuset först många år efter hans död. Då fick Schiller händerna på den och visade den för Goethe, som blev så gripen att han själv översatte den till tyska. Den första franska utgåvan av ”Rameaus brorson” var en översättning av Goethes tyska översättning. Originaltexten gavs ut först i slutet av 1800-talet, då ännu en kopia av den som hittats i Frankrike. Få verk har ett så märklig utgivningsöde. Men när den väl kom till allmänhetens kännedom blev den genast en klassiker, vars inflytande fortsätter in i vår tid.
I ett avslutande kapitel presenterar Attali hur Diderots inflytande växlat och framför allt hur insikten om hans betydelse ökat sedan hans död 1784 och fram till i dag. Enligt honom lär han med tiden bli en av de få av upplysningens filosofer som faktiskt kommer att läsas av nya generationer, jag instämmer med honom. Både hans idéburna och hans skönlitterära verk, liksom hans privata brev, och framför allt då de till den långvariga älskarinnan Sophie Volland (på svenska 1988) har en friskhet och direkthet över sig som gör dem högst läsvärda än i dag.
Jacques Attali presenterar i sin bok Diderot i helfigur på en synnerligen lättflytande prosa. Om någon skulle få för sig att vi behöver en biografi över en av idéhistoriens viktigaste gestalter på svenska, så skulle det inte vara någon dum idé att välja att översätta just denna bok. Upplysningen tillhör ju även vårt svenska idéhistoriska arv, trots att Diderot 1774 inte ens brydde sig om att svara på inbjudan från Gustav III att ta omvägen via Stockholm när han var på återresa från S:t Petersburg till Paris.
Den långsamma encyklopedin och den snabba dagspressen hänger samman. Tillgången till kunskap och sannfärdiga nyheter är grunden för en fruktbar debatt. Numera flyttar dessa ut på internet, ekonomin i dem svackar, och allmänheten kan inte längre lika säkert som förut förlita sig på den opartiska sakligheten i vare sig den ena eller den andra intellektuella institutionen. Allt som är fast förflyktigas. Eller, om vi vänder på saken: vi inser i dag att det vi uppfattade som fast, det vi såg som oomkullrunkeliga fakta, sakliga nyheter och fri debatt i själva verket också var baserade på fördomar, förutfattade meningar och färgade av mer eller mindre omedveten ideologi.
Offentligheten är mera kaotisk nu, men möjligheten för den som har tid och råd att hålla sig informerad på ett sakligt och mångsidigt sätt är större än någonsin. Någon Diderot som kunde samla all väsentlig kunskap i samtiden kan inte finnas 2013, men vi behöver intellektuella av hans kaliber med brett kritiskt tänkande i samhällsdebatten. Frågan är bara var de ska verka och vilka makthavare som ska vara intresserade av att korrespondera med dem. Upplysningen må ha segrat över hela linjen, men den är ett i grunden kollektivt projekt som inte klarar sig utan att vi alla arbetar vidare på den. I detta kan vi också i dag, 300 år efter hans födelse, ha Diderot som förebild."

Dagens blogg får fortsätta senare under dagen - nu har jag ett lunchmöte att ombesörja. 

Fortsättningen  - onsdagen 19 april. Innan jag går iväg till ett vikariat skriver jag litet om "lyckan att tänka"

Lyckan att tänka ser jag som en viktig del i livets pussel, väv, tavla, komposition eller teater. Vår verklighet  där vi ständigt behöver få pendla mellan ensamhet och sällskap, egna tankar och delade tankar - samtal.
Lyckan att lyssna, samtala, försöka förstå. Fantasi och logik - mångfalden. Upplevelser som behöver bearbetas, drömmar som behöver formuleras, analyser av olika slag...
Som alltid - baksidan, olyckan i att inte självklart kunna styra sina tankar, vara offer för sina minnen och föreställningar. Och så - återigen - lyckan att fatta rodret, styra sina tankar och låta dem växa, förändras, sväva iväg och ta ny form.
Jag tänker på en bild  - hur toner skapas mellan piporna i en orgel, toner som är verkliga, men vars ursprung inte syns.
Som kärlek - den mystiska kraft som existerar utan att kunna bevisas.

Lyckan och friheten i tankarna. Det gäller att ge sig tid att låta dem komma och gå helt utan krav på varken nytta eller nöje - lyckan i friheten.

Hillel

"Vad dig själv är förhatligt, gör det inte mot din nästa."




Hillel (הלל), berömd judisk lärare. Levde omkring vår tideräknings början. Enligt traditionen i Mishnah föddes han i Babylonien men flyttade till Jerusalem för att studera hos de mest kunniga fariséerna och blev själv en av judendomens mest betydelsefulla lärare.
Hillel betonade tolerans och människokärlek. Hans kunskap om judisk lag, Torahn blev legendarisk, och många av berättelserna i Talmud handlar om honom, gärna ställd i kontrast till hans strängare kollega Shammai.
Berömt är hans svar till hedningen, som just hade blivit bryskt avvisad av Shammai. Innan hedningen konverterade till den judiska tron ville vederbörande få tron sammanfattad på ett ögonblick ("medan man står på ett ben"): "Det som är dig själv förhatligt, skall du inte göra mot din nästa. Detta är hela Torah Det övriga är förklaringar. Gå och läs!"
Hillel bildade en skola, Hillelskolan (bet Hillel), som förde hans läror vidare.

http://www.jewishencyclopedia.com/articles/7698-hillel 

Det finns mycket att läsa om den intressante och viktige Hillel
För ögonblicket nöjer jag mig med att konstatera det och övergår till allt det jag ska göra idag.