Den som älskar mycket annat jämte sitt arbete bevarar sin själ levande och växande.

Marie-Louise Matton  kan jag inte hitta. I alla fall inte med säkerhet.
Får reflektera lite på egen hand.

Solen skiner, vinden blåser, björken tvärs över gatan är alldeles utslagen. Sällskap av andra träd har den också, utsikten från fönstret fylls av vajande grenar och fladdrande löv. I bakgrunden vaggar en hög gran värdigt och stillsamt.
Försommarmorgon.
Precis utanför fönsterrutan rör sig djävulsbusken och jag hör ljudet av bilarna när de passerar.

Måndagsmorgon efter en vecka i Ronneby. Vid ån. Vackra promenader och tåg som ven förbi i fjärran på väg till eller ifrån Karlskrona, till eller ifrån Helsingör.
Södra Sverige - lika mycket hemma som Uppsala.
Alla hem. Uppsala, Ronneby, Smygehamn, Storlien ...återvändandet... Stockholm, Malmö, Köpenhamn, Timrå...
Märsta är inte hemma utan arbete, Munkholmen är barndom, inte längre hemma.

Mina nätter har blivit märkligt fyllda av obestämbart innehåll. Diffusa, lämnar en känsla av våldsam aktivitet utan konturer.

Egen dag. Kanske klippa gräs, vattna rhododendron, prata med rosor, klippa buskar. Inga måsten. Tom dag - så sällan det händer. Bör väl vara glad över det, kanske mitt liv behöver brusa för att jag ska känna mig levande. Har egentligen aldrig tagit reda på hur det förhåller sig med det. Slump eller självstyrt  - har inte en aning. Så mycket jag inte har en aning om. Så många aningar jag aldrig är i närheten av. Livet.