Måndag 13 augusti 2018

Min ambition är att låta Kerstins och min bok "allt du inte vill veta om skolan" hitta läsare, trots att vi inte lyckats hitta något intresserat förlag.

Jag började på facebook med att lägga ut de första sidorna och tänkte mig fortsätta som en följetong med ett kapitel om dagen.

Kerstin påpekade stillsamt att den sista - av många ! - versionen, som vi blev klara med för två år sedan hade fått ett nytt namn "Vinstdrivande skola". Hittade även den på mitt usb-minne och går nu över till att publicera den här på min blogg och bara citera kort dels på min personliga facebook-sida, dels på sidan Skolan som vi vill ha den - och Barnkonventionen.

(Uppenbarligen har jag problem med att få bilderna synliga. Får lösa det tills i morgon. Tills dess behöver ni skrolla ibland för att hitta nästa text - vi har en hel del bilder i boken).

 Vinstdrivande skola

Ingrid Berlin&Kerstin Furbo            Annukka Lahdenperä&Nina Sedersten

Text                                                          Bild

Jean Piaget: 1896-1980

Betrakta plantan

stötta upp den vid behov

tukta den inte

du ser vad den behöver

för att slå ut i full blom

Ha stort tålamod

du får inte ha bråttom

låt knoppar svälla

sakta på späda grenar

stå beredd vid sidan om

Vattna vid behov

följ utvecklingen noga

använd rätt gödsel

med olika innehåll

för olika stadier

Betrakta barnet

ge vad det behöver nu

i sin egen takt

slår det ut i full kunskap

med fulländad självkänsla

Visioner

Efter nio år är det nyfikna, starka ungdomar som lämnar grundskolan och väljer till gymnasiet, säkra på att hitta sin egen intressanta livsväg. Med en pirrande, förväntansfull känsla av glädje och spänning inför livet, kramar de om sina grundskolelärare och tar farväl. Lärarna de lämnar bakom sig är de medmänniskor som de delat de senaste tre årens arbetsdagar med.

Lärarna är de tydliga demokrater som hjälpt eleverna att ta det hisnande hoppet ut i livet utan rädsla.

Lärarna är de som genom oförtrutet, envist och kärleksfullt arbete har upptäckt elevernas ibland väl gömda kärna av personlighet och styrka.

Lärarna, eleverna, föräldrarna lyssnar respektfullt på varandra och fattar gemensamma beslut. Hinder på vägen är intressanta utmaningar att ta tag i tillsammans.

Lärarna är de som gläds med elever och föräldrar över framsteg som är gemensamma triumfer.

Så här ska det vara - varför är det inte så?

Ofta har många elever lärt sig en sak efter nio år i grundskolan: De duger inte.

Om styrdokumenten vore levande skulle skolan vara en fantastisk plats!

Sokrates, Rousseau och andra pedagoger pekar på betydelsen av ideal och fria tankar. De visar faran i att fastna i en värld av pengar, makt och egenintresse. Läroplaner världen över har inspirerats av dem

Vi visar er en skola som vi ser den, som vi hör den.

Ger liv åt rösterna som viskar, alla snyftningar och skratt.

Så många tankar, drömmar, fantasier.

Vi har gått därifrån, det var vår tur att bli gamla, vi ställer oss helt nära.

Vi finns här bredvid Sokrates, Rousseau och andra

pedagoger med och utan kända namn som vandrat genom skolan.

Alla vi som velat visa barnen och de unga världen.

En plats, där man behöver karta och kompass av mångahanda slag.

Vi går åt sidan nu, ger plats åt dem som kommer efter.

Men först berättar vi om sånt vi såg och hörde, hur vi tänkte.

Några av de vuxna kunde inspirera, andra hade hårda röster.

Stafetten fortsätter.

Vi lämnar över pinnen.

  Respekt  & Regler

   

 Scen 1

” Vad heter det? En sådan som surrar.”

Han gör rörelser med handen och har format fingrarna till en spets som hackar på armen.

” Sådan som irriterar, som bara irriterar!”

Jag förstår inte. Han lägger till ett vasst surrande ljud.

”En mygga!” föreslår jag och han lyser upp.

 ”Just det, en mygga!”

Alldeles nyss har jag sagt, att jag gjorde fel som drog över lektionen flera minuter, han har tröstat mig med att det väl inte är så farligt. Men jag envisas med att det finns regler och de gäller även mig.

Då ändrar han röstläge. ”Regler! I Sverige finns det regler!”

”Det gör det väl överallt, ” säger jag snusförnuftigt, ”de är bara olika på olika ställen.”

Det är nu han börjar fara med handmyggan och hacka på sin arm och säga att han brukar bli tillsagd att i Sverige finns det regler. Det sägs bara för att irritera honom, påstår han.

Jag vidhåller att reglerna ser olika ut på olika ställen och att det är viktigt att känna till dem, som gäller där man är för tillfället.

Han går ut ur klassrummet – jag hade verkligen försenat honom – men i dörren vänder han sig om och hans levande ansikte har ett svårtolkat uttryck. Han ser mig i ögonen.

”De vill att jag ska förstå, att jag kommer från ett land, ett sämre land, ett land som saknar regler”.

Scen 2

”I Sverige spottar vi inte på golvet. Din dotter verkar inte förstå det. Kan du vara snäll och tala om det för henne.”

Elisabeth berättar om telefonsamtalet för de övriga lärarna i arbetslaget ”Kan ni tänka er? Mamman blev arg på mig. Precis som om det är jag som har spottat. Man slutar aldrig att förundras.”

”Inser du inte att du förolämpade henne?” säger Per ”Du talar om för henne att hon och hennes dotter inte tillhör det här landet och samtidigt underförstått att man säkert spottar inomhus i familjens ursprungsland. Tänk dig själv om du skulle vara i hennes situation.”

”Hur överkänslig får man vara. Jag informerade henne om Sverige. Om hur vi beter oss. Var ligger felet? Dessutom har vi uppmanats av rektorn att ringa hem. Se till att följa reglerna vi har på skolan själv du Per. Innan du kritiserar oss andra”

Den spottande flickan i år sju heter Amina och är från Irak. Christian från Sverige spottade också på golvet i korridoren. Elisabeth ringde hem till honom också. Så klart.

Men Christians mamma förutsattes känna till de svenska spottkoderna och påmindes därför inte om dessa.

Det var Amina från Irak som spottade. Och Christian.

Elisabeth lyckas i sin aningslöshet och iver att följa skolans regler förolämpa familjen och därmed minska deras förtroende för skolan. Förhoppningsvis är historien om Amina från Irak unik. Lärare i konflikt med elever lämnar däremot gärna över lösningen till föräldrarna. Då har de gjort sitt.

En likabehandlingsplan finns på skolan för det är lag på det. Elisabeth var själv med och skrev den för några år sedan. Ett levande dokument?

Per vill lösa konflikterna öga mot öga med eleverna. Han visar dem respekt genom att behandla dem som jämställda medmänniskor och förminskar inte deras värde genom att låta andra ta över konflikten.

Peters mamma Pernilla accepterar naturligtvis inte om hennes son kallar sin lärare för jävla kärring. Blir hon ombedd att lösa detta problem och tala med sin son hemma försämras Peters och Elisabeths relation. De kommer inte varandra närmare som människor. I fortsättningen kommer han att sitta tyst och hata och ta emot sina dåliga betyg utan att protestera. Han lär sig att man klarar sig bäst i samhället som ögontjänare.

Är det ögontjänare den svenska skolan vill utbilda?

Ögontjänare med bra betyg. Gärna ledande i Europa. 

Per är omtyckt av eleverna som blir behandlade som likvärdiga medmänniskor.

Kollegorna förklarar hans popularitet med att han är slapp och inte kräver något.

Av läroplanen framgår att skolan ska bidra till att utbilda demokratiska, empatiska människor med stor tilltro till sin egen förmåga.

Elevernas behov ska styra skolans organisation, men ibland tas hänsyn till lärares önskemål om korta arbetsdagar. Detta går ut över de lärare som ser schemat som pedagogiskt styrmedel.

Lärarna ska självklart ha inflytande över schemat tillsammans med eleverna. Rektorer måste vara professionella och starka och får inte ge vissa av lärarna fördelar som inte gagnar verksamheten.

Elisabeth är en välutbildad lärare, som har studerat i flera år på universitet och högskola.

På skolan ser inte eleverna hur kompetent hon är. Det gör henne frustrerad och hon har därför utvecklat ett sätt att visa sin oförstående omgivning hur duktig hon är. Hon markerar sina höga krav genom att påpeka elevernas brister och stärker sin egen självkänsla. Då glömmer hon bort sin yrkesroll som stöttande medmänniska och blir enbart en människa i all sin skröplighet. En människa som försvarar sig mot oförrätter och bristande respekt och stärker sitt ego genom att hacka ner på sin omgivning. Detta förhållningssätt kan innebära att en negativ elevsyn breder ut sig på en hel skola. Eleverna stör lärarnas strålglans. Det uppstår ett klimat av vi och de. 

 

De människor som har sin dagliga gärning i skolan befinner sig under ständig granskning. Det är en svår uppgift att skapa den lugna, trygga och kreativa omgivning som är nödvändig för en gynnsam inlärning.

Per har insett att samförstånd mellan hem och skola skapas gemensamt av skolpersonal, föräldrar och elever och präglas av ömsesidig respekt.

Elisabeth och Per förhåller sig olika till den ständiga granskningen de utsätts för. Det präglar bland mycket annat deras sätt att hålla utvecklingssamtal.

Risken finns att Elisabet kommer försvarsberedd – hon använder gärna ordet kränkt – och samtalar om elevens resultat och tillkortakommanden.

Möjligheten finns att Per har anat att både föräldrar och elev har frågor och tankar som de vill samtala om. Han gör plats för detta, innan han går in på resultaten och då är han noga med att peka på elevens utvecklingsmöjligheter.

Skollagen säger att föräldrarna har sista ordet när det gäller barnen/eleverna och att skolan har ansvar för att tillgodose varje elevs individuella behov. Sannolikt kommer dessa direktiv att hanteras olika av Elisabeth och Per.

Utvecklingssamtalets potential som nyckel till om elevens skolgång blir harmonisk eller disharmonisk används inte likvärdigt. 

Elisabet och Per uppfattar sin pedagogiska uppgift utifrån sina personligheter. Deras förmåga att få föräldrarna att lyssna till, lita på och acceptera deras professionella rekommendationer och synpunkter blir en självklar följd av detta.

Ett av skälen till att pedagoger bör ha regelbunden pedagogisk handledning inom sin tjänst är att det är nödvändigt för att skapa en likvärdig, effektiv och människovänlig skola.

Likvärdig eftersom det pedagogiska bemötandet då hålls professionellt.

Effektiv eftersom inlärningssituationen behöver lugn och respekt.

Människovänlig eftersom såväl barn som vuxna får möjlighet att se varandra.

Det finns lärare som knäcker elever. Omedvetet men i förvissningen om att de alltid vet bäst. Skoltiden blir en nedmontering av elevens självkänsla.

Många kommer att klara sig bra i livet ändå - av egen kraft, tack vare starka föräldrar och på grund av lärare som Per.

Hur går de för dem som saknar allt detta? 

 

FNs Barnkonvention: ”I skolan ska du få utvecklas på alla sätt och förberedas för ett ansvarsfullt liv i ett fritt samhälle.”