Iwan Bratt

Idag är det Iwan Bratt jag citerar.

  Han föddes 1881 och dog 1946 och var kusin till Ivan Bratt, läkaren och politikern som skapade motboken.
I Alingsås var han stadsläkare och läkare vid folkskolorna och stadens epidemisjukhus. Dessutom var han en känd neurosläkare. Under 1920-1930 talen var Iwan Bratt en av de mest kända praktiskt verksamma psykoterapeuterna i Sverige och gjorde en uppmärksammad insats som författare på det psykoanalytiska området. Han framlade sina psykoterapeutiska åskådningar i flera böcker och artiklar.

Såhär lyder citatet ur Levnadskonstens almanack:
"När man ser hur man skapats av anlag och miljö förlåter man sig lättare sitt livs dårskaper och söker utplåna dem genom att leva riktigare.Man plågar sig då ej längre med ånger utan arbetar på att anpassa sig till livet."

Idag snöar det ännu eller kanske är det åter.
Jag ser ut över en björk, vars grenar täcks av snö precis på det sätt som jag brukade teckna. Då, förr, för länge sedan i Teckningssalen med ateljéfönster på Frivilliga teckningen på Skrapan. Gick man in i det inre rummet fanns en drejskiva. Att dreja var svårt, jag övergick till tecknandet. Också svårt men ändå inte omöjligt. Teckningslärare Uno Linder satt i katedern och var exotisk. Min uppfattning om hur en lärare skulle se ut och vara stämde inte på någon punkt in på honom. Förvirrande med trevligt. Kanske kunde människor vara lärare. Eller lärare människor. Sådant funderade jag på när jag gick nerför spiraltrapporna i trapphuset på Trädgårdsgatan och sedan genom järngrindarna, förbi biografen Grand. Kanske var det en sådan kväll när jag fortsatte Drottninggatan mot Carolinabacken och Engelska parken, kanske var det då i snöfallet jag mötte en man från något afrikanskt land. Vilket vet jag inte, vi bara passerade varandra i snöfallet och jag noterade häpet att han inte alls såg ut som afrikanerna på skolplanscherna i Wasa Förberedande Elementarskola. Livet började förändras - lärare som inte motsvarade lärarbilden, människor som inte motsvarade skolplanschbilden- var det möjligt att slippa vara säker på någonting? Kanske var livet ett äventyr! På min väg hemåt passerade jag Bror Hjorths ateljé. Genom de stora fönstren, i det upplysta rummet såg jag i vintermörkret, nästan hemma, hur konstnären klättrade på ställningar och arbetade. Något stort växte fram. Och utanför huset sträckte Engelbrekt en näve i luften. Nog var livet ett äventyr!
Jag gick hem och gjorde inte heller denna kväll mina läxor.