Lördag morgon i mars. Lätt snöfall.
Idag har jag för avsikt att fortsätta med min släktforskning. Just nu befinner jag mig i Västerlösa, Sjögestad, Rappestad och Gammalkil. Bland annat.
Året är 1846.
Pigan Apollonia Christina och livgrenadjären Johannes har just gift sig.
Göta kanal är nybyggd. De är lyckligt ovetande om att hustrun inte kommer att leva mer än sexton år till. Hon kommer att tvingas lämna sina femtonåriga tvillingdöttrar, sin trettonårige dövstumme son och sin nioåriga yngsta dotter. De vet inte heller att inom två år kommer Johannes ha förlorat inte bara sin hustru - med de hedrande omdömena från Tuna Kungsgård och andra ställen, där hon tjänat piga - utan även sina tre äldsta barn. Ena tvillingdottern till Landet i Fjärran, den andra till pigtjänst i Linköping och sonen till Manillaskolan i Stockholm för femårig utbildning till skomakare. Johannes blir lämnad i soldattorpet Lycke med sin yngsta dotter.

Kierkegaard säger att livet bara kan förstås baklänges, men måste levas framlänges.
Sådana är våra villkor.

När jag inte är i Östergötland och försöker begripa hur det kan ha varit att leva där,så kommer jag att tömma garderober på stryktvätt, samt förhoppningsvis stryka denna.
En stilla lördag i mars.
Gula tulpaner i fönstret och svagt lilafärgade på spiselkransen.
Lilla flickan Förlägen håller som alltid sin nalle bakom ryggen där hon står vid gammelmormorsspegeln och lilla läsande flickan i biblioteket ser aldrig upp från sin uppslagna bok, som hon håller i händerna framför sig. Hon har kringlor vid öronen.
Uppsala i mars i början av 2017.