Karin
Min dotter Anna
hade en jobbig
pubertet som var värst i åttan. Då skolkade hon en del och kom inte hem på
kvällarna. Hon fick underkänt i matematik och franska och kände sig misslyckad
vårterminen i åttan.
Anna klagade på sin mentor som hon tyckte var besvärlig. Som
en extra mamma som inte lämnade henne i fred. Jag och Annas pappa däremot hade
stort stöd av mentorn. Hon ringde samma dag, om hon upptäckte att Anna varit
borta från en lektion. Hon uppmanade de andra lärarna att anteckna Annas
frånvaro direkt efter lektionen och inte vänta till morgonen därpå.
Så Anna var arg både på sina efterhängsna föräldrar och på
sin mentor. Vem kunde ha det värre? Och hon var otrevlig mot oss alla tre. Men
vi kämpade tillsammans och gav inte upp.
Vi hade en Elevvårdskonferens
när Anna visste att hon skulle få underkänt i matte och franska. Hennes mentor
hade kallat till den för att Anna skulle få en bra start i nian utan skolk.
Rektorn ledde konferensen och mentorn och kuratorn var närvarande förutom Anna,
jag och min man.
Anna insåg äntligen att hon var tvungen att ha godkänt i
matte för att över huvud taget komma in på gymnasiet.
Vi bestämde att Anna skulle sluta med franskan och lägga ner
mer tid på matten. Hennes mentor föreslog att Anna, jag eller hennes pappa och
hon själv skulle träffas varannan vecka under nian för att hjälpa henne att få
godkända betyg. Vår dotter gick motvilligt med på detta. På dessa möten tog
mentorn alltid upp det positiva som hänt sedan sist och vi gjorde tillsammans
upp en plan för hur hon skulle gå vidare där det gick mindre bra.
Till slut visade det sig att Anna såg fram emot
sammankomsterna. Hon slutade skolka och det gick allt bättre i matte. Vid jul
var hon fortfarande inte godkänd men förstod genom samtalen att hon var på god
väg. Därför gav hon inte upp. Mentorn frågade efter februarilovet om vi skulle
ha mötena mer sällan. Nej, hon ville fortsätta varannan vecka. Hon behövde det
för att få bekräftelse på att hon kunde lyckas. Så sa hon min kloka dotter.
Anna gick ut högstadiet med fina
betyg. Nu när hon går på gymnasiet säger hon att det var tack vare samarbetet
mellan henne själv, oss föräldrar och mentorn som hon lyckades ta sig igenom
högstadiet. Med en annan inställning hos oss vuxna skulle det kanske ha gått
helt åt skogen. På mötena kände Anna att hon blev betraktad som en jämställd.
Hon fick inte skäll för det hon gjorde fel utan uppmuntran
för det som var bra. Och det stimulerade henne till att bli ännu bättre.
Det var en jobbig tid för hela familjen när Anna gick på
högstadiet. Men i nian vände det och blev till en positiv upplevelse inte bara
för Anna utan för oss alla. Har förstått av mentorn att hon kände likadant. Att
vi lyckades tillsammans gjorde hennes jobb meningsfullt och blev ett bevis på
att samarbete med hemmen kan fungera. Det har hon berättat för mig. Jag har frågat
henne hur hon hann med de andra eleverna. Hon sa att det gick bra och att hon
har tid för alla.
Ibland tänker jag att Anna hade tur. Vad hade hänt om hon
haft en mentor som inte ville träffa oss mer än de två gånger per läsår som hon
måste?
Om man lyckas i grundskolan hänger för mycket på slumpen. Om
man råkar stöta på ”eldsjälar” eller inte. Så borde det inte vara.
Maria
Montessori 1870 – 1952
Stör inte
era barn
var där
lämna dem
inte men akta er för att störa
Gör rummet
vackert och intressant
visa att
alla behöver varandra och måste hjälpas åt
men stör
inte
Era barn
vill upptäcka
stör inte
men se till att det finns saker att se och undersöka
Lyssna
iaktta
barnen så du lär känna dem och vet vad varje barn behöver
förutom
sådant som vi alla behöver
Era barn
behöver näring i sitt växande
ni har
ansvar för att näring finns
ansvaret att
veta vilken sort som är den rätta
för varje
barn
Var lugna
och vänliga
barnen har
många viktiga saker att arbeta med
att lära sig
de får inte
bli skrämda
Ansvaret är ert
Sonja
Om jag inte trodde att alla sorters människor behövs och om
jag inte vore övertygad om att skolan är en spegel av samhället – ja, då skulle
jag aldrig i livet valt att utbilda mig till lärare.
Min egen skoltid minns jag med irritation och frustration.
Jag fick inte bestämma om mig själv någonstans, inte hemma och inte i skolan.
Dessutom tyckte jag inte att någon förstod sig på mig och jag var antingen
ledsen eller arg. Tyckte jag.
Men en lärare sade till mig, när jag skulle byta skola, att
hon inte begrep hur de skulle klara sig utan mig, jag som alltid var så glad
och positiv. Det var en lärare som jag tyckte mycket om och hon skojade inte,
detta var hennes faktiska intryck av mig. Det var ytterst förvirrande.
Jag passerade skolår efter skolår, läste mina läxor i sista
minuten på rasterna och lyssnade noga på lektionerna, tog mig igenom både
realskola och gymnasium och tog studentexamen med mediokra men godkända betyg.
Tanken att någonsin återvända till skolans värld fanns
sannerligen inte på min karta.
Världen är stor, möjligheterna till sätt att leva oändliga,
livet framstod som ett fantastiskt
äventyr.
Jag var ung när
jag fick barn, jag var ung när de började skolan.
Min förskräckelse när jag
uppfattade mina barns skola så som jag uppfattat min egen var stor. Jag kände
det som en uppgift för mig att komplettera lärarkåren med någon av min sort.
Någon som både tyckte att
kunskaper är viktiga och utmanande men som ändå såg och insåg att varje elev är
en unik och i högsta grad levande människa.
Omnipotensen ångade runt mig,
när jag valde ämnen att studera och bestämde mig för att arbeta på högstadiet.
En korsning av prins Valiant och
King vid gränspolisen, skolans räddare, sanningens och ungdomarnas försvarare.
En tröttsam typ, helt enkelt!
Men min vilja var god, min
ambition hög och med åren infann sig en viss klädsam och absolut nödvändig
ödmjukhet.
Alla sorter behövs, så är det! Dessutom behöver det vara
högt i tak och vi människor måste bry oss om varandra, lika mycket i skolans
värld som utanför.
Björn
När vi pratade hemma om att byta skola så ville
jag inte det. Alla mina kompisar finns här. Och den skolan som mina föräldrar
tyckte att jag skulle gå i ligger en bit härifrån. Då måste jag gå upp ännu
tidigare och åka buss och pendeltåg och så gå en bit där också.
För det är ingen som har tid att skjutsa mig. I
alla fall inte varje dag.
Så jag sade nej.
Men nu vet jag inte riktigt vad jag vill
egentligen. Jag börjar bli orolig för att jag inte lär mig allt jag behöver.
Det är ganska rörigt här och ofta är lärarna sjuka. Eller hemma med sjuka barn.
Många av våra lärare har barn och bor ihop med sådana som har viktiga jobb.
Sådant man inte kan ta ledigt från hur som helst.
Och en del lärare vi har är inte riktiga lärare.
Okej och trevliga personer, men lärare är de inte. De kan inte så mycket. Det
gör mig lite nervös, för jag vet att jag vill fortsätta på universitetet efter
gymnasiet och då är det såklart viktigt att jag har bra grundkunskaper.
Visst, jag kan läsa mycket själv, hitta fakta på
nätet, prata med mina föräldrar och släktingar.
Det är inte bara i skolan man får kunskaper, det
vet jag. Men tänk på alla de som går i den där skolan mina föräldrar pratade
om.
Den där skolan med jättebra
rykte. Där är alla lärarna riktiga lärare och man får göra studiebesök och det
kommer föreläsare och man får ha temaveckor och verkligen sätta sig in i
viktiga saker. Miljöfrågor till exempel Och gå på teater. Museer och utflykter
till naturreservat.
Jag vet inte längre. Det är kanske värt att gå upp nästan
mitt i natten för att hinna dit. Jag vet verkligen inte vad som är viktigast.
Kanske kunde jag övertala någon av mina kompisar att byta
tillsammans med mig?
Elisabeth
Jag har alltid älskat språk och redan som barn visste jag
att jag ville bli lärare. Jag älskade skolan från första stund och hade höga
betyg i alla ämnen men framför allt i språk. På gymnasiet gick jag på
humanistisk linje och fortsatte därefter direkt till universitet och läste
engelska och svenska. Därefter blev det lärarhögskolan.
Båda mina föräldrar var högutbildade. Min far var läkare och
jag har en två yngre bror som också är läkare. Min tre år äldre bror är
civilingenjör i botten och chef för ett stort företag. Mamma var språklärare
hon också men slutade jobba när min bror föddes. Då var hon 28 år. Mitt hem var
traditionellt. Mamma ville nog egentligen jobba när vi blev äldre men min far
ville ha henne hemma och då blev det så.
Egentligen hade jag tänkt mig
att jobba på gymnasiet eftersom det främst är ämnena jag är intresserad av men
när jag blev klar var det svårt att hitta jobb där. Mina egna barn som jag fick
tidigt gjorde att jag sökte mig till ett högstadium nära hemmet av praktiska
skäl. Jag har bytt skola sen dess och här har jag arbetat i tjugo år. Skulle
vara kul att jobba på gymnasiet de sista åren före pensioneringen. Det är tungt
på högstadiet, speciellt nu när jag börjar bli äldre. Ett alternativ för att få
mer intresserade elever vore kanske att söka sig till en friskola
Yrket har förändrats mycket under min tid. Nu känns det som
om undervisningen kommer i sista hand. Allt annat är viktigare. Man är mer
kurator än lärare och elevernas uppträdande har försämrats avsevärt.
De har ingen respekt för vuxna och tar inte skolan speciellt
allvarligt. Det gäller naturligtvis inte alla men kulturen bland de unga tycks
vara att allt är viktigare än skolan. Det ger inte direkt status att göra läxor
och ägna sig åt studier på lektionerna. Inte konstigt att Sverige halkar efter
i statistiken.
Det är svårt att få eleverna intresserade av ämnena. Det är
sällan helt tyst i klassrummet. Jag ringer alltid hem till föräldrarna om deras
barn inte sköter sig.
En del föräldrar reagerar
egendomligt och ställer mig till svars. Frågar mig vad jag har gjort för att en
elev har kallat mig kärring eller något annat hemskt tillmäle. Läraryrket har
ingen status. Det är dålig lön. Mycket slit som inte lönar sig. Egentligen
skulle jag vilja bort från skolan men jag är nog för gammal för att hitta något
annat. Får väl stå ut. Gymnasiet och friskola är nog lösningen om jag ska orka
till pensioneringen.
Rebecka
Jag tänkte utbilda mig till lärare, för jag har många idéer
om skolan och tänkte att jag skulle kunna bidra. Historia till exempel, när jag
gick i skolan tyckte jag att det var väldigt ointressant, fast det är så
viktigt. Så jag tänkte studera historia för att kunna göra det rättvisa i
skolundervisningen. Spännande, viktigt och intressant ville jag visa att det
är.
Det är en annan sak med engelska. Det har jag alltid tyckt
om och varit bra på. Jag valde det för att själv få lära mig mer och vara säker
på att jag skulle trivas med studierna. Engelska och Historia på gymnasiet, en
bra och viktig kombination, jag var nöjd med mitt val. Jag sökte och kom in på
Lärarprogrammet. När jag gick dit första dagen kände jag mig taggad. Glad och
förväntansfull, jag minns känslan, den var ganska häftig.
Eftersom jag har gått
teaterprogrammet och hållit på med teater nästan hela mitt liv, så tänkte jag
att det skulle jag nog kunna hålla på med i skolan också. Shakespeare på
engelska kanske. Jag vet inte, men något kreativt i alla fall, jag skulle nog
komma på något.
Och jag tänkte också välja studier i specialpedagogik som
tillval. Det finns mycket att göra för att alla verkligen ska kunna få ut mesta
möjliga av skolan, det vet jag
För att lyckas med det måste man kunna mycket om hur
människor och inlärning fungerar. Det var jag också intresserad av.
Utbildningen började med en pedagogisk termin, Allmänt
utbildningsområde 1. Ganska snart, nästan direkt faktiskt, blev jag både
förvånad och besviken.
Jag har alltid haft problem med auktoriteter och med det
menar jag auktoritära människor. Sådana som håller på med bestämmande för
bestämmandets egen skull.
Utantillkunskaper, att det inte spelar någon roll om man
förstår och kan använda kunskaperna utan att huvudsaken är att kunna rabbla
något rätt i ett prov, sådant har jag också haft svårt för. Jag har inte svårt
för att lära mig saker utantill, det är inte det jag menar, men jag vill veta
varför och jag vill se helheter och sammanhang. Det var nog
därför historieämnet i skolan inte intresserade mig. Den läraren undervisade på
utantillsättet inte förståelse- och sammanhangssättet. Rätt meningslöst, det
tycker jag fortfarande.
Varje kurs var uppdelad på olika
lärare, för vi var så många lärarstudenter. Undervisningen var väldigt olika,
fast det var samma saker vi skulle lära oss och samma tenta vi skulle klara.
Dessutom gav lärarna inte alls samma besked om vad det var vi egentligen skulle
kunna
Jag fick också anledning att fundera över vilket ansvar
Lärarhögskolan har för handledarnas attityder till eleverna. Min handledare och
hennes kollegor pratade mycket om ”besvärliga pojken” och ”konstiga flickan”.
Kommentarerna om eleverna gjorde mig upprörd. Det var inte alla bland lärarna
som sade så, men det var inte någon som protesterade eller sade emot.
Jag blev mer och mer yr i huvudet. Min utbildning handlade
om att arbeta på gymnasiet med historia och engelska och jag praktiserade i en
etta på grundskolan. Varför? Min handledare hade ingen koll på sin uppgift.
Varför? Barn som ifrågasatte sågs med oblida ögon. Varför?
Den första terminen närmade sig sitt slut och jag kände mig
väldigt stressad. Var det så här universitetsstudier gick till? Skulle man inte
tänka själv ett enda dugg? Var fanns strukturen?
Så
började jag nästa termin. Det var engelska. Det känns som att de studierna
räddade mitt förstånd. Struktur, klara besked, svåra men tydliga uppgifter,
lärare med öppen attityd till sina elever – jag kunde andas igen.
Jag kom ihåg
de sista veckorna på den första terminen på Lärarhögskolan. Hur jag känt mig
mer och mer tillplattad, hur jag börjat tänka att det är väl bäst att hålla
tyst, det är inte värt att ta upp några diskussioner, det blir bara obehagligt.
Kanske är den enkla vägen ändå den bästa? Mot min natur började denna miljö,
som byggde på att studenterna fogade sig, påverka mig så att till och med jag
började bli beredd att anpassa mig.
Jag pratade
med studievägledaren på Engelska Institutionen och bytte till
Språkvetarprogrammet. Det kändes som om jag kommit undan med livet i sista
sekunden.
När jag ser
tillbaka på de kurskompisar som började på Lärarhögskolan samtidigt som jag så
märker jag att många har hoppat av. De flesta av samma skäl som jag. De som
finns kvar är två typer av människor. En som inte har några problem med att
vara tyst och anpassa sig och en annan som tänker som jag, men som är starka
nog att fortsätta argumentera och ifrågasätta, fast de bemöts illa när de gör
det. De här andra har min respekt, de som orkar kämpa mot förvirring och
översitteri. Jag klarade inte det.
Nu lämnar jag Lärarhögskolan bakom mig. Mina idéer får jag
säkert användning för någonstans någon gång. Men jag vill gärna få vara den jag
är och bemötas med respekt. Så är det nu.
Peter
Jag tycker om att lära mig saker. Viktiga saker
som matematik och engelska. Jag läser tyska också, eftersom jag är intresserad
av en internationell karriär och då är det bra att kunna tyska.
Alla språk är bra att kunna, men det är inte så
många som läser tyska längre, så konkurrensen blir inte så hård.
Ofta blir jag väldigt irriterad på alla de
klasskamrater jag har, som inte alls tar skolan på allvar. Som kommer för sent,
sitter och pratar på lektionerna, håller på med sina mobiler och är allmänt
ouppmärksamma.
Men det kan bero på att det här inte är någon
riktigt bra skola. Jag har pratat med mina föräldrar om att byta till en annan
skola, där det går elever som verkligen tar skolan på allvar och inte bara
håller på och flummar runt och tycker att rasterna är det enda som är kul.
Jag gillar inte rasterna alls! Då är det ännu
bråkigare och skrikigare, alla knuffas och trängs och spottar tuggummi på
golvet och klottrar på väggarna. Och lärarna ser ingenting, de har stängt in
sig i sina arbetsrum. Eller i personalrummet. Och låst dörren. De säger att de
måste få vila sig ibland.
Idrotten, som jag egentligen tycker om, jag
spelar fotboll på min fritid, är inte heller bra. Det är omklädningsrummen som
är alldeles hopplösa! Stökigt är bara förnamnet!
Nej, jag vill gå i en annan skola, jag måste tänka på min framtid!
Tack för ordet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar