Text 7 ur "allt du inte vill veta om skolan"
Rickard
Skolan suger. Har alltid gjort. Jag går hem när det är tråkigt. Har gjort det sen i ettan. Nu går jag i nian. Ett jävla massa snack om min framtid. De ska skita i den. Det gör jag.
Jag är trött, så jävla trött. Ingen ska tvinga mig. Underkänt på alla prov. Inga godkända betyg. Vad tjänar det till?
Jag kan inte koncentrera mig på lektionerna. Sover ibland. Lyssnar inte.
Lärarna är framme och tjatar på mig. Hela tiden.” Gör något Rickard! Vill du ha hjälp, Rickard? Sudda ut det du har klottrat på bänken, Rickard! Hör du vad jag säger? Hämta vatten. Diskmedel. Trasa. Du vet var det finns. Hör du vad jag säger? Du kommer inte ut ur det här rummet förrän du har torkat av bänken”.
Jag stirrar i bänken. Läraren tjatar på. Då rinner det över. Jag skriker jävla kärring, bitch. Välter bänken. Springer iväg och smäller igen dörren. Kommer inte mer den dan. Kan inte hjälpa det. Ilskan bara kommer. Den rinner över, typ. Så här är det hela tiden. Ända sen ettan. Men det blev värre på högstadiet. Jag blir argare nu Skriker fula ord. Vill slåss. Men det gör jag inte. Inte än.
Det blir möte med mamma och pappa. Jag vägrar komma. Ingen kan få dit mig. Inte mamma. Inte pappa heller. De är schyssta. Jag var med på mötena på mellanstadiet. Jag kan dem. Jag får inte skolka. Inte säga fula ord. Måste jobba på lektionerna. Inte rita på bänken.
Inte. Inte. Inte. Jag vet. Mamma och pappa vet. Men de går ändå.
Jag har fått extra hjälp av en lärare. Han är ok. Sverker. Nördigt namn. När det är rast går jag iväg och röker. Ibland träffar jag Jocke och vi drar. In till stan. Nästa dag är Sverker besviken.
Det är jobbigt. Men jag drar igen. Det bara blir så. Känns dumt efteråt. Jag blir förbannad om jag inte får rast. Röksuget, du vet. Jobbar ännu sämre då. Man får inte röka utanför skolan. Måste dra iväg en bit. Sen är det kört. Åtminstone om Jocke är där. Det har hänt att vi bestämt i förväg också.
Jag gillar att rita. Sverker säger att jag har talang. Allt annat skiter jag i.
Vadå framtid? Vem bryr sig?
George
Jag vill ha bra utbildning till min son. Gabriel. Han inte har bra betyg. Jag frågar varför. Lärare säger min son är duktig. Godkänt alla ämnen. Varför bara godkänt? Om duktig bästa betyg alla ämnen. Läraren säger, godkänt är bra.
Pratar i skolan två gånger året. Papper hemma före. Alla lärare till Gabriel skriver. Omdömen. Gabriel hjälper mig förstå. Sen pratar jag med en lärare och Gabriel i skolan.
Jag jobbar på restaurang. Gabriel ska ha bra jobb. Advokat eller läkare. Jag inte förstår allt lärare säger. Min svenska inte bra. Svåra ord. Läraren förklarar inte. Bara pratar och pratar. På mitt språk jag skulle förstå. Hon skulle förstå mig. Svenska svårt. Vill inte ha tolk. Vill inte andra vet om min son. Jag träffar svenska på restaurang. Kunder. Inga svenska jobbar med mig. Vi vuxna inte pratar svenska. Bara våra barn. De kan mycket bra svenska. Lärare säger att Gabriel är inte mycket bra i svenska. Nästan inte godkänt, säger hon. Måste läsa många böcker hemma.
Jag säger att Gabriel han ska läsa läxor mer. Många timmar varje dag. Måste ha bra betyg. Bästa.
Lärare säger att Gabriel är inte tyst i klassrummet. Han stör. Konstigt. Hemma han är alltid tyst. Snäll. Svensk skola är konstig. Inte tyst i klassrummet. Ingen respekt. Elever säger dumma saker till lärare.
Jag förstår inte svensk skola. Vill veta mer. Ingen förklarar.
Lärare ringer hem ibland och säger Gabriel gör dumma saker. Kastar sudd. Pratar i mobil. Keps i klassrummet. Han vet att man får inte. Jag tar hans mobil. Mössa också.
Jag säger han måste jobba lektionerna. Inte göra annat.
Hur jag kan veta om hans skola är bra?
Vill ge bra liv till Gabriel.
Georg
Jag är ursprungligen från Tyskland men har utbildat mig till lärare i Sverige. Kom till Sverige i tjugoårsåldern på grund av att jag träffade kärleken här. Utbildade mig till lärare i tyska och historia. Här undervisar jag i tyska och alla SO-ämnen: historia, religion, samhällskunskap och geografi.
Vill egentligen jobba på gymnasiet eller på grundskolan i en friskola - enbart med historia och tyska som jag kan bäst - men har inte hittat något jobb där än. Det här är mitt första jobb. Har varit på den här skolan i fyra år och är inne på min andra kull elever.
Jag kan inte påstå att jag trivs. Den svenska skolan är verkligen i kris. Det är ingen ordning alls på eleverna. De kommer och går som de vill. Jag tvingas ringa hem till många föräldrar på kvällarna och berätta hur deras barn beter sig. Speciellt tysklektionerna fungerar dåligt. De sitter med sina mobiltelefoner och ägnar sig åt allt annat än tyska. Säger jag till dem påstår de att de inte förstår något i alla fall och att jag ger för mycket läxa.
- För mycket läxa?
De får tjugo ord två gånger i veckan. Är det för mycket? Nej, på den punkten viker jag mig inte en tum. Hur ska de annars kunna lära sig något?
De säger också att jag gör för svåra prov. Det är klart att de blir svåra när ni inte studerar, säger jag. De är tjugo elever i gruppen och på förra provet hade en elev högsta betyg, han är från Tyskland, fem hade nästan inte godkänt och resten underkänt. Vilka slutsatser drar de av det? Jo att jag ger för mycket läxa och har för svåra prov. Nu vill många sluta med tyskan och jag uppmuntrar dem inte att stanna kvar. Vad ska det tjäna till? Vill de inte ta del av mina kunskaper så har de sig själva att skylla. En del elever är uppriktigt sagt inte tillräckligt begåvade för att läsa ett språk. Det är bara att inse det. Då har de inte heller något på mina lektioner att göra.
Efter höstlovet hoppas jag att det bara blir de sex kvar som klarar av min undervisning . Då kan vi köra hårt. Ska bli kul. De andra hamnar på stödengelska. Men konstigt nog har flera av dem höga betyg i engelska. Det kan jag helt enkelt inte förstå. Inte har de engelskspråkiga föräldrar heller som man skulle kunna misstänka.
SO-ämnen fungerar bättre för där kan jag dela in dem i grupper så att de kan jobba med grupparbete så ofta som möjligt. Det är ju dessutom väldigt modernt i den svenska skolan. Jag är i grund och botten inte så mycket för det men det blir lugnt i klassrummet.
Där stannar de mest motiverade oftast kvar och det brukar röra sig om en sex, sju elever av tjugofem. De andra sprider ut sig i grupprum, går till datasalen eller biblioteket och söker material. Det är ju deras eget ansvar att något blir gjort. De har fått ett slutdatum för när allt ska vara klart och då ska de vara beredda på att hålla ett anförande i det ämne som de har fått sig tilldelat. Ansvar är ett honnörsord i den svenska skolan. Men hur många elever är det egentligen som vet vad ordet innebär? Verkligen ett fåtal.
När redovisningen börjar närma sig står den ena gruppen efter den andra och knackar på dörren till mitt arbetsrum och vill ha mer tid. Jag säger naturligtvis nej. Hur skulle de annars kunna lära sig att ta ansvar? Redovisningarna blir därefter. De som inte har använt lektionerna till det de ska står där och läser innantill på ett språk de inte ens själva begriper och förvånas över att de inte får godkänt. Jag säger åt dem att jag hoppas att de har lärt sig en läxa, tagit lärdom och sköter nästa grupparbete på ett mer ansvarsfullt sätt.
Föräldrar har ringt till mig och klagat på min undervisning. Några av tyskelevernas föräldrar säger att jag måste anpassa mig till de elever jag har och inte undervisa över deras huvuden.
Vadå, undervisa över deras huvuden? Jag måste väl kräva något av eleverna eller hur? Det är väl inget dagis det här utan en skola där de ska lära sig tyska språket. Samtalen har slutat med att deras barn har hoppat av och det tycker jag bara är bra. Jag dagtingar inte med min undervisning. Punkt och slut. Synd att det inte finns den möjligheten i SO. Att eleverna kan hoppa av, menar jag. Det vore skönt.
Det bästa som har hänt i Sverige är friskolorna. Det blir som ett parallellskolesystem till slut, hoppas jag. De studiemotiverade som ska gå vidare till högre studier söker sig till dem i allt större utsträckning både i grundskolan och på gymnasiet. Kvar i den kommunala skolan blir de omotiverade med svårigheter och de stökiga.
Jag tror inte det kommer att dröja värst länge förrän detta är konsekvent genomfört i Sverige och vi är tillbaka till det system ni hade på femtiotalet med realskola och folkskola fast nu under benämningen kommunal grundskola och friskola. Den dagen kommer jag självklart att jobba på en friskola. Jag längtar efter att verkligen få undervisa.
Skolan har fått konferenser på huvudet. Två dagar i veckan sitter vi och gaggar ända till fem.
Ska det verkligen vara nödvändigt? Vi pratar om samma elever om och om igen. Blir det bättre för det? Nej! Och så är det möte på möte med föräldrar till barn som inte sköter sig. Blir det bättre? Nej!
Vi tvingas syssla med så mycket onödigt som inte alls har med undervisning att göra. Det är väl föräldrarna som ska uppfostra sina barn, eller hur? Inte vi lärare. Att de struntar i sin uppgift ska väl inte gå ut över oss. Vi är lärare, pedagoger! Ska det vara så svårt att förstå att det är undervisa vi ska göra?
Vi lärare tvingas t.o.m. att hjälpa eleverna att hitta PRAO-platser!
Och vi sitter ute under en gran när det är orientering som levande kontroller! Nån måtta måste det väl vara.
Rickard
Skolan suger. Har alltid gjort. Jag går hem när det är tråkigt. Har gjort det sen i ettan. Nu går jag i nian. Ett jävla massa snack om min framtid. De ska skita i den. Det gör jag.
Jag är trött, så jävla trött. Ingen ska tvinga mig. Underkänt på alla prov. Inga godkända betyg. Vad tjänar det till?
Jag kan inte koncentrera mig på lektionerna. Sover ibland. Lyssnar inte.
Lärarna är framme och tjatar på mig. Hela tiden.” Gör något Rickard! Vill du ha hjälp, Rickard? Sudda ut det du har klottrat på bänken, Rickard! Hör du vad jag säger? Hämta vatten. Diskmedel. Trasa. Du vet var det finns. Hör du vad jag säger? Du kommer inte ut ur det här rummet förrän du har torkat av bänken”.
Jag stirrar i bänken. Läraren tjatar på. Då rinner det över. Jag skriker jävla kärring, bitch. Välter bänken. Springer iväg och smäller igen dörren. Kommer inte mer den dan. Kan inte hjälpa det. Ilskan bara kommer. Den rinner över, typ. Så här är det hela tiden. Ända sen ettan. Men det blev värre på högstadiet. Jag blir argare nu Skriker fula ord. Vill slåss. Men det gör jag inte. Inte än.
Det blir möte med mamma och pappa. Jag vägrar komma. Ingen kan få dit mig. Inte mamma. Inte pappa heller. De är schyssta. Jag var med på mötena på mellanstadiet. Jag kan dem. Jag får inte skolka. Inte säga fula ord. Måste jobba på lektionerna. Inte rita på bänken.
Inte. Inte. Inte. Jag vet. Mamma och pappa vet. Men de går ändå.
Jag har fått extra hjälp av en lärare. Han är ok. Sverker. Nördigt namn. När det är rast går jag iväg och röker. Ibland träffar jag Jocke och vi drar. In till stan. Nästa dag är Sverker besviken.
Det är jobbigt. Men jag drar igen. Det bara blir så. Känns dumt efteråt. Jag blir förbannad om jag inte får rast. Röksuget, du vet. Jobbar ännu sämre då. Man får inte röka utanför skolan. Måste dra iväg en bit. Sen är det kört. Åtminstone om Jocke är där. Det har hänt att vi bestämt i förväg också.
Jag gillar att rita. Sverker säger att jag har talang. Allt annat skiter jag i.
Vadå framtid? Vem bryr sig?
George
Jag vill ha bra utbildning till min son. Gabriel. Han inte har bra betyg. Jag frågar varför. Lärare säger min son är duktig. Godkänt alla ämnen. Varför bara godkänt? Om duktig bästa betyg alla ämnen. Läraren säger, godkänt är bra.
Pratar i skolan två gånger året. Papper hemma före. Alla lärare till Gabriel skriver. Omdömen. Gabriel hjälper mig förstå. Sen pratar jag med en lärare och Gabriel i skolan.
Jag jobbar på restaurang. Gabriel ska ha bra jobb. Advokat eller läkare. Jag inte förstår allt lärare säger. Min svenska inte bra. Svåra ord. Läraren förklarar inte. Bara pratar och pratar. På mitt språk jag skulle förstå. Hon skulle förstå mig. Svenska svårt. Vill inte ha tolk. Vill inte andra vet om min son. Jag träffar svenska på restaurang. Kunder. Inga svenska jobbar med mig. Vi vuxna inte pratar svenska. Bara våra barn. De kan mycket bra svenska. Lärare säger att Gabriel är inte mycket bra i svenska. Nästan inte godkänt, säger hon. Måste läsa många böcker hemma.
Jag säger att Gabriel han ska läsa läxor mer. Många timmar varje dag. Måste ha bra betyg. Bästa.
Lärare säger att Gabriel är inte tyst i klassrummet. Han stör. Konstigt. Hemma han är alltid tyst. Snäll. Svensk skola är konstig. Inte tyst i klassrummet. Ingen respekt. Elever säger dumma saker till lärare.
Jag förstår inte svensk skola. Vill veta mer. Ingen förklarar.
Lärare ringer hem ibland och säger Gabriel gör dumma saker. Kastar sudd. Pratar i mobil. Keps i klassrummet. Han vet att man får inte. Jag tar hans mobil. Mössa också.
Jag säger han måste jobba lektionerna. Inte göra annat.
Hur jag kan veta om hans skola är bra?
Vill ge bra liv till Gabriel.
Georg
Jag är ursprungligen från Tyskland men har utbildat mig till lärare i Sverige. Kom till Sverige i tjugoårsåldern på grund av att jag träffade kärleken här. Utbildade mig till lärare i tyska och historia. Här undervisar jag i tyska och alla SO-ämnen: historia, religion, samhällskunskap och geografi.
Vill egentligen jobba på gymnasiet eller på grundskolan i en friskola - enbart med historia och tyska som jag kan bäst - men har inte hittat något jobb där än. Det här är mitt första jobb. Har varit på den här skolan i fyra år och är inne på min andra kull elever.
Jag kan inte påstå att jag trivs. Den svenska skolan är verkligen i kris. Det är ingen ordning alls på eleverna. De kommer och går som de vill. Jag tvingas ringa hem till många föräldrar på kvällarna och berätta hur deras barn beter sig. Speciellt tysklektionerna fungerar dåligt. De sitter med sina mobiltelefoner och ägnar sig åt allt annat än tyska. Säger jag till dem påstår de att de inte förstår något i alla fall och att jag ger för mycket läxa.
- För mycket läxa?
De får tjugo ord två gånger i veckan. Är det för mycket? Nej, på den punkten viker jag mig inte en tum. Hur ska de annars kunna lära sig något?
De säger också att jag gör för svåra prov. Det är klart att de blir svåra när ni inte studerar, säger jag. De är tjugo elever i gruppen och på förra provet hade en elev högsta betyg, han är från Tyskland, fem hade nästan inte godkänt och resten underkänt. Vilka slutsatser drar de av det? Jo att jag ger för mycket läxa och har för svåra prov. Nu vill många sluta med tyskan och jag uppmuntrar dem inte att stanna kvar. Vad ska det tjäna till? Vill de inte ta del av mina kunskaper så har de sig själva att skylla. En del elever är uppriktigt sagt inte tillräckligt begåvade för att läsa ett språk. Det är bara att inse det. Då har de inte heller något på mina lektioner att göra.
Efter höstlovet hoppas jag att det bara blir de sex kvar som klarar av min undervisning . Då kan vi köra hårt. Ska bli kul. De andra hamnar på stödengelska. Men konstigt nog har flera av dem höga betyg i engelska. Det kan jag helt enkelt inte förstå. Inte har de engelskspråkiga föräldrar heller som man skulle kunna misstänka.
SO-ämnen fungerar bättre för där kan jag dela in dem i grupper så att de kan jobba med grupparbete så ofta som möjligt. Det är ju dessutom väldigt modernt i den svenska skolan. Jag är i grund och botten inte så mycket för det men det blir lugnt i klassrummet.
Där stannar de mest motiverade oftast kvar och det brukar röra sig om en sex, sju elever av tjugofem. De andra sprider ut sig i grupprum, går till datasalen eller biblioteket och söker material. Det är ju deras eget ansvar att något blir gjort. De har fått ett slutdatum för när allt ska vara klart och då ska de vara beredda på att hålla ett anförande i det ämne som de har fått sig tilldelat. Ansvar är ett honnörsord i den svenska skolan. Men hur många elever är det egentligen som vet vad ordet innebär? Verkligen ett fåtal.
När redovisningen börjar närma sig står den ena gruppen efter den andra och knackar på dörren till mitt arbetsrum och vill ha mer tid. Jag säger naturligtvis nej. Hur skulle de annars kunna lära sig att ta ansvar? Redovisningarna blir därefter. De som inte har använt lektionerna till det de ska står där och läser innantill på ett språk de inte ens själva begriper och förvånas över att de inte får godkänt. Jag säger åt dem att jag hoppas att de har lärt sig en läxa, tagit lärdom och sköter nästa grupparbete på ett mer ansvarsfullt sätt.
Föräldrar har ringt till mig och klagat på min undervisning. Några av tyskelevernas föräldrar säger att jag måste anpassa mig till de elever jag har och inte undervisa över deras huvuden.
Vadå, undervisa över deras huvuden? Jag måste väl kräva något av eleverna eller hur? Det är väl inget dagis det här utan en skola där de ska lära sig tyska språket. Samtalen har slutat med att deras barn har hoppat av och det tycker jag bara är bra. Jag dagtingar inte med min undervisning. Punkt och slut. Synd att det inte finns den möjligheten i SO. Att eleverna kan hoppa av, menar jag. Det vore skönt.
Det bästa som har hänt i Sverige är friskolorna. Det blir som ett parallellskolesystem till slut, hoppas jag. De studiemotiverade som ska gå vidare till högre studier söker sig till dem i allt större utsträckning både i grundskolan och på gymnasiet. Kvar i den kommunala skolan blir de omotiverade med svårigheter och de stökiga.
Jag tror inte det kommer att dröja värst länge förrän detta är konsekvent genomfört i Sverige och vi är tillbaka till det system ni hade på femtiotalet med realskola och folkskola fast nu under benämningen kommunal grundskola och friskola. Den dagen kommer jag självklart att jobba på en friskola. Jag längtar efter att verkligen få undervisa.
Skolan har fått konferenser på huvudet. Två dagar i veckan sitter vi och gaggar ända till fem.
Ska det verkligen vara nödvändigt? Vi pratar om samma elever om och om igen. Blir det bättre för det? Nej! Och så är det möte på möte med föräldrar till barn som inte sköter sig. Blir det bättre? Nej!
Vi tvingas syssla med så mycket onödigt som inte alls har med undervisning att göra. Det är väl föräldrarna som ska uppfostra sina barn, eller hur? Inte vi lärare. Att de struntar i sin uppgift ska väl inte gå ut över oss. Vi är lärare, pedagoger! Ska det vara så svårt att förstå att det är undervisa vi ska göra?
Vi lärare tvingas t.o.m. att hjälpa eleverna att hitta PRAO-platser!
Och vi sitter ute under en gran när det är orientering som levande kontroller! Nån måtta måste det väl vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar