samarbete 
Det är försommar och ett sommarlov tills de nya sjuorna anländer.

Lärare för sexans elever träffar lärare i blivande sjuan.

Den ena eleven efter den andra tas upp. Problem läggs till problem. Svårighet till svårighet.

Stämningen är tryckt. Sjuans lärare är rödkindade och oroliga.

”Hur ska det gå?” hörs Georg mumla. ”Så här svaga elever har vi nog aldrig tagit emot. Och så stökiga.”

Samma yttrande brukar fällas av minst en lärare varje år.

Det är bara de mycket duktiga eleverna som inte framställs som svårigheter. De flesta förvandlas från de medmänniskor de är till stora, svårlösta problem.

 Millan kan inte stava, inte sitta still.

 Kalle är inte tillräckligt smart för att läsa franska men envisas med att göra det. Det kommer naturligtvis inte att gå. Men varken han eller föräldrarna lyssnar på oss lärare. Tids nog går väl sanningen upp för dem.

 Peter kommer aldrig att kunna skriva en uppsats. Det är det bara att acceptera. Han har aldrig skrivit mer än två rader. Men tyska ska han läsa. Det säger sig självt hur det kommer att gå. Alla kan inte läsa språk. Och är inte sämre människor för det. Synd att låta dem misslyckas. Slöseri med tid.

 Pelle och Kalle kan inte placeras i samma klass för då gör de all undervisning omöjlig.

 Amina gör ingenting på lektionerna. Antingen sitter hon och drömmer eller också går hon omkring och stör de andra.

Dömda på förhand?

Tolv år på det trettonde.

Skolstart

Det är sensommar och Millan är på väg till skolan, hon har just börjat sjuan. Det är en tidig morgon i augusti. Solen skiner, det är skönt i luften, sommaren finns kvar.

Hon börjar närma sig skolan. Nu ser hon den. Mycket större än skolan hon gått i. Spännande och nytt. Hon har fått ett skåp och har inte glömt att köpa hänglås, som hon skulle. Hon känner på hänglåset i fickan.

Varför måste ett hänglås stänga in hennes saker?

Allt känns roligt och Millan är väldigt glad. Hennes lillasyster går i trean och lillebror har inte börjat skolan än. Men hon har blivit stor nu. Hon ska få många olika lärare och inte vara i samma klassrum hela tiden. Nya klasskamrater, nytt schema, ny matsal, nytt nästan allting, bara hon själv som är samma gamla vanliga.

Hon öppnar dörren till skolan. Ganska tung dörr märker hon, men hon är stark. Hur hittar hon här? Finns det en karta över skolan, så att hon snabbt kan fatta vart hon ska gå? Varför inte?

Hur var det nu? Kanske finns det någon som hon känner någonstans?

Men hur hon än ser sig omkring kan hon inte upptäcka någon. Och ingen skylt heller eller karta.

Hur ska det här gå? Millan börjar få lite ont i magen. Vad hette klassrummet? Det var siffror, inte ett namn som när hon gick i sexan, det är hon säker på.

En trappa upp var det i alla fall.

Hon börjar ana att det här kommer att bli krångligt. Och hon får en känsla av att det nog bara är hon som inte riktigt förstår vad som ska hända, vart hon ska ta vägen. Det borde ju vara så att det fanns en karta eller en skylt om fler skulle vilja ha det. Kanske kan det här bli för svårt! Hur ska hon kunna klara allt hon måste lära sig om hon inte ens kan hitta klassrummet?

Hon skärper sig och letar en gång till efter någon hon känner igen. Det borde gå att följa efter någon av alla dem som också ska börja sjuan. Bara se säker ut och gå åt samma håll. Det kommer hon att klara! Tyvärr är den enda hon känner igen en av de tuffaste tjejerna från sexan.

Nu gäller det att inte avslöja att hon är osäker. Bäst att se ut som om hon har läget under kontroll.

Millan har hamnat en trappa upp i en lång korridor. Utmed ena väggen finns skåp. Ett av dem kommer att bli hennes och där ska hennes hänglås vara. Varje rast ska hon gå dit och byta böcker. När skoldagen är slut får hon inte glömma bort att ta med läxor hem. Hon är tretton år. Hon kommer att klara det.

Bara inte tuffa Sofia får skåpet bredvid! 

När hon tittar in i ett klassrum ser hon sin gamla klasskompis Fatima stå där och se blyg ut som vanligt. Vad skönt med något som vanligt. Vad jätteskönt! Hon går in i klassrummet.