"allt du inte vill veta om skolan" del 6

medarbetarsamtal 

    ”Det har kommit till min kännedom att du inte följer reglerna”, sa rektorn strängt.” Du SKA ringa hem när eleverna missköter sig. Vi vuxna måste dra åt samma håll. Vi kan inte ha sabotörer bland oss.”
”Jag förbehåller mig rätten att lösa konflikter tillsammans med mina medmänniskor och inte över deras huvuden,” sa Per. ”Du och jag har en konflikt nu. Vem ska jag ringa till?”
Nu blev rektorn riktigt ilsken. Han höjde rösten och slog i takt med knuten näve mot skrivbordet när han skrek:
”Du ska följa de regler vi har. Och kom inte med några dumma skämt.”
”Skolan vilar på demokratisk grund” sa Per och ansträngde sig att låta glad för att inte ytterligare reta upp sin chef.
”Ut”, skrek rektorn .

    Detta hände en vårtermin och hösten därefter tog Per tjänstledigt ett år för att jobba på komvux. Han fick då klart för sig att det är på högstadiet han hör hemma.
Han saknade elevernas omedelbarhet och raka sätt. Han ville följa dem en bit på vägen ut i livet. Minska deras vilsenhet. Han insåg hur utsatta de är för de vuxnas makt. Såg deras sårbarhet.
Per är övertygad om att en av lärarens uppgifter är att få unga människor att tro på sig själva och sina möjligheter.

tankar i skolan och hemma

Maria

    Min hobby är att simma. Det betyder att jag måste gå upp väldigt tidigt nästan varje morgon för att hinna träna innan jag går till skolan.

En del av mina kompisar tycker att det verkar helt stört att göra så, men jag gillar det. Jag får vara med om mycket kul också – läger, tävlingar, många kompisar. Sådana som jag aldrig skulle träffat annars, eftersom de inte går i den här skolan.

    Den här skolan är varken bra eller dålig tycker jag. Vi gör sådant som man ska göra i skolan – pluggar. Allt är inte kul, men det är nog lika bra att vänja sig vid att allt inte är kul sedan heller.
Jag gillar textilslöjd. De lektionerna är annorlunda och vi får verkligen göra sådant som känns bra att kunna. Just nu håller jag på med ett par vantar. De blir bra i vinter. Kanske får jag göra en mössa som passar till, det beror på om jag hinner. Engelska är också kul, men allra mest tror jag att jag gillar matte. Eller kanske Hemkunskap. Och så Idrott förstås, men jag håller på så mycket med simträningen så ibland blir jag träningstrött. NO kan också vara intressant. Och Svenska, vi får ofta läsa och diskutera på timmarna. Det tycker jag om. Men ibland känns det som att jag pratar för mycket, har för mycket åsikter. Killar verkar gilla tjejer som är lite tysta och inte alltid säger emot. Lektionerna är bra för det mesta. Men ibland är lärare sjuka och då är det inte säkert att vi har någon vikarie. Då ska vi arbeta självständigt med sådant som vi vet att vi ska göra.

    Egentligen borde det kunna funka, men många tar ledigt i stället och sätter sig i korridorerna och snackar. Jag tycker att det är rätt dumt, jag menar, det är ju bara jag själv som förlorar på att inte göra mitt bästa. Och det finns faktiskt alltid något som behöver göras. Glosor, mattetal, laborationsrapporter, hur mycket som helst egentligen.
Och jag gillar att lära mig saker, det har jag alltid gjort.

   Min plan är att bli veterinär, för jag är väldigt förtjust i djur. Fast modedesigner verkar också spännande.
Mina föräldrar säger att jag inte behöver ha bråttom med att bestämma mig. Jag är fortfarande så ung.

   En sak som jag saknar i skolan är ett Elevråd. Men det är det inte någon idé att jag säger hemma. Då säger mina föräldrar åt mig att jag får väl ta lite egna initiativ. Och det har de ju rätt i.

Bengt

    Visst ska lärare, barn och föräldrar samarbeta, men det är inte jag som förälder som ska initiera och leda det samarbetet. Det ingår i lärarens uppdrag att göra det. Och jag har inte känt att lärarna vill ha kontakt med mig. Ingen sa något när mitt barn skolkade. Det hade jag rätt att få veta. Mitt uppdrag är att se till att ungen kommer till skolan. Men då måste jag få veta när det uteblir.

   Utvecklingssamtalen har inte gett någonting. De har inte varit de samtal på tre som de ska vara. Ett forum där man går igenom hur ungen ska komma vidare.
Lärarna är rädda för att ta upp problem. Kanske beror det på att de tänker mest på att fä högre lön. Och då är det viktigt att allt verkar bra.
Om lärarna inte är tillräckligt modiga för att ta konflikter, borde de jobba med något annat.
Sitta i kassan i Konsum eller ICA till exempel.

   Kanske var inte jag heller tillräckligt modig på utvecklingssamtalen. Jag satt ju inne med information om olika lärare som jag har fått av mina barn. Sådant som inte var till lärarnas fördel precis. Det borde jag ha tagit upp. Det är aldrig roligt att gå in i en konflikt så jag lät det vara. Det kunde ju dessutom ha gått ut över barnet.

    Lärarna satsar på ytliga saker som att se till att ingen tuggar tuggummi på lektionerna eller har keps på sig. Istället borde de lägga ner kraft på ungarna som människor. Lärarna har antagligen fått en felaktig utbildning.
Annars skulle det se annorlunda ut. Mycket borde handla om pedagogisk teknik, psykologi och människokännedom. Yrket handlar om kommunikation och då måstes man få lära sig det. Hur man bemöter föräldrar med utländsk bakgrund, ingår det i utbildningen?

   Så här kan informationen till hemmet gå till:
Man läser på en lapp att imorgon ska barnen ha med sig skridskor och hjälm t.ex. Vi har aldrig ägnat oss mycket åt den sporten och det är dyrt och svårt att skaffa skridskor i brådrasket. Själv har jag inte åkt skridskor sen februari 1963.
Däremot har det alltid varit viktigt med musik i vår familj.
Så för mig hade följande lapp från läraren känts naturlig och inte vållat några problem:
Imorgon ska vi lära oss att spela fiol. Därför ska alla barn ta med sig en fiol till skolan…
Undrar hur reaktionen hade blivit då.
Jag menar inte att vi föräldrar ska gå in och styra lärarna, men jag kräver att vi bemöts med respekt!

Monika

    Som barn lekte jag radioreporter med pappas bandspelare, sjöng och regisserade de andra barnen på gården. I skolan fick jag någorlunda utlopp för mina intressen de fyra första åren. Därefter var det annat som gällde och skolan blev ett nödvändigt ont. Mitt tidiga intresse för att skriva dog under gymnasietiden och med det min fantasi. Lärare ville jag absolut inte bli. Det var det enda jag med säkerhet trodde mig veta om min framtid, när jag tog studenten. Skolan var något jag äntligen hade sluppit ut från med livet någorlunda i behåll. Vem skulle frivilligt återvända dit?

    Under universitetsstudier i bl.a statskunskap, historia, engelska och sociologi vikarierade jag som journalist på loven. Slutligen blev jag journalist på heltid och arbetade i sju år på olika regionala tidningar.
Under femton månader arbetade jag på FAO (food and agricultural organisation) i ökenlandet Mauretanien i Afrika, där jag också frilansade som journalist.

   Med tiden upplevde jag en ytlighet i yrket som jag inte trivdes med. Jag kände en frustration över att i min roll som intervjuare aldrig komma människor inpå livet. Jag ville jobba mer påtagligt med människor och började mer och mer fundera på läraryrket. Mina reportage handlade ofta om unga människor. Ibland om deras skolsituation.

    När jag var 36 år bestämde jag mig. Jag skulle omskola mig till lärare.
Jag valde inte mina ämnen för att jag verkligen brann för dem. Istället bestämde jag mig för läraryrket för att jag är intresserad av människor och speciellt av unga människor. Det blev franska, engelska och svenska av bekvämlighetsskäl. Jag var redan duktig i de ämnena.

    Nu har jag har jobbat som lärare i 30 år, varav 26 på högstadiet i en mångkulturell skola i en förort till Stockholm. Jag har två vuxna söner och har hunnit bli farmor.
Jag har prövat på alla stadier utom lågstadiet och dessutom jobbat i några år med flyktingbarn i förberedelseklass. Vid sidan av högstadiet har jag haft en sexa i engelska, franska och engelska på ungdomsgymnasiet och franska på komvux och i studieförbund.

    Högstadiet passar mig bäst. Eleverna där befinner sig i en jobbig fas i livet, där de försöker hitta sin egen identitet. Det känns stort att ha funnits vid deras sida i den kanske jobbigaste utvecklingsfasen i livet. Förhoppningsvis har jag inte bara varit en undervisare utan också betytt något som människa.
Själv tyckte jag illa om min skoltid . Till slut blev det också en anledning till att jag blev lärare. Jag visste åtminstone hur det inte borde vara.