"allt du inte vill veta om skolan" del 9

Amadou

Jag avskyr skolan. Alla beskäftiga lärare som talar om för mig hur mina barn är. Som utser sig till experter på det mesta. Även på sådant de inte vet ett skvatt om.

Jag är far till åtta barn, så lite om ungar kan jag. Själv är jag inte född i Sverige men alla mina barn är det, så jag har stor erfarenhet av den svenska skolan och de svenska lärarna.

När min yngste son gick i femman, blev jag kallad till ett möte med rektor, kurator och lärare. Sonen fick inte vara med. Av det förstod jag att det var extra allvarligt.

Jag har lärt mig en del om möten genom de andra barnen. EVK, elevvårdskonferens, där

rektors och kurators närvaro signalerar att det är allvarliga brister hos ditt barn som ska avhandlas .

Nu borde det alltså gälla extra allvarliga brister, när den det handlade om inte ens var kallad.

Jag är duktig på svenska språket. Har inga som helst problem. Men kuratorn talade mycket långsamt, liksom för att förvissa sig om att jag skulle förstå. Jag tror inte det var inbillning. . Hon utgick säkert från min hudfärg. Det är ganska vanligt. Jag ser inte direkt ut som Medelsvensson. Hon berättade om tester som de gjort på mitt barn, och som jag tydligen gått med på tidigare. Testerna visade att sonen hade väldigt dåliga kunskaper i matte, svenska, engelska, ja, i stort sett i alla ämnen.  

Nervöst redogjorde läraren för min sons dåliga resultat. Jag la märke till att hennes händer darrade när hon vände blad.

”Resultaten är inte tillräckligt bra, så vi måste kanske fundera på en annan skolform för er son”, sa kuratorn och log.

Jag undrade vad ”annan skolform” betydde och då sa rektorn att det är det som kallas särskola.

”Det är bra för barn att känna att de klarar av uppgifter”, underströk klassläraren. ”Det kan inte vara roligt att ständigt misslyckas. Du vet, det kanske är därför han är så stökig i klassrummet.”

”Ja, alla barn vill bli sedda”, inflikade kuratorn.” Att stöka är kanske hans sätt”. Hon log igen.

Här satt alltså experterna och talade om för mig att min son inte var tillräckligt intelligent för att klara av den svenska grundskolan. Jag kände hur adrenalinet rann till men har under livets gång lärt mig att tygla mitt hetsiga temperament. Därför höll jag mig lugn. Yngste sonen brås på mig och hade inte riktigt lärt sig det ännu.

Min son kunde inte sitta still och störde på lektionerna. Han var ”svag” i ämnena. Den informationen hade gått som en röd tråd genom utvecklingssamtalen från ettan.

Nu, i femman, hade alltså expertisen kommit fram till att han skulle uteslutas, knuffas ut, gå i särskola. Det var deras ”lösning.”

Hur jag reagerade? Jag vägrade förstås. Jag förklarade för dem att alla mina barn har utvecklats sent men att det har gått bra för dem allesammans. Jag ställde också en fråga till dem:

”Hur kan man med gott samvete döma ut ett barn så här tidigt? Intelligens kan väl utvecklas?”

Jag fick inget svar på den frågan. Istället konstaterade rektorn att vi inte kunde komma överens, något han beklagade djupt, och avslutade mötet.

Jag hade rätt om mitt barn. På högstadiet gick det allt bättre. Han hade godkänt på de nationella proven i svenska, engelska och matte i nian och gick ut högstadiet med godkända betyg i alla ämnen.

Pontus 

Jag har varit lärare i trä- och metallslöjd i fem och ett halvt år. Det första året på flera låg- och mellanstadieskolor på landsbygden. Sedan har jag mest varit på högstadiet på en mindre ort. Innan jag utbildade mig, vikarierade jag som fritidspedagog i några år och jobbade i två år inom handeln.

Jag trivdes bra som fritidspedagog och kom överens med barnen. Eftersom de var yngre än på högstadiet, var de disciplinära problemen mindre. Trots att jag saknade utbildning var det enklare, friare. Det var inte lika många styrdokument att följa och inga betyg förstås.

  

Att vara den enda läraren i trä- och metallslöjd på en skola är fruktansvärt ensamt. Jag är en människa som vill jobba i team och är chockad över denna ensamhet och avskildhet från andra vuxna. Det är inte speciellt utvecklande för mig som person, när det inte finns någon annan att bolla idéer med. Och de övriga lärarna har fullt upp med sitt. Visst har man någon gång pratat om samarbete slöjd/ matematik till exempel men det har inte nått planeringsstadiet ens. Bara löst snack. Jag har svårt att se var tiden för planering av samarbete skulle tas.

Innan jag började jobba i skolan, var jag inte alls medveten om hur stor fostrandedelen egentligen är. Hur mycket tid den tar. Hur lite resultat som nås. Inte talade man om den speciellt mycket på lärarhögskolan heller. Jag visste att jag kommer hyfsat överens framför

allt med barn på låg- och mellanstadiet men hade noll koll på hur det är att jobba med äldre elever i puberteten.

Det är mycket som är förvirrande i skolans värld. Styrdokumenten är så tolkningsbara. Det finns ingen gemensam linje. Och man hoppar från den ena viktiga frågan till den andra. Det ena året är emotionell intelligens det viktigaste, det andra inkludering, det tredje nånting annat.

Det är något slags rundgång i skolvärlden. Man uppfinner hjulet gång på gång på något underligt sätt. Vissa saker borde kunna lösas på ett bra sätt en gång för alla. Det borde väl finnas erfarenhet att ösa ur!

Vi pratar om en sak i teorin som låter väldigt bra och så är det helt annorlunda i verkligheten. Låt mig ta ett exempel. Elever som inte klarar ett visst ämne med godkänt betyg ska ha åtgärdsprogram och få specialpedagogisk hjälp. Jättebra! Det är deras rättighet.

Hur ser det ut i verkligheten? I matte är det såhär: Eleverna är med på genomgångarna i klassrummet. Det kallas inkludering när alla elever går tillsammans. Sedan när det är dags för självständigt arbete går de iväg och får hjälp på annat håll. De borde då få stöd av verkligt duktiga stjärnpedagoger. Men vilka får de hjälp av? Jo, av elevassistenter som inte har någon som helst pedagogisk utbildning!

Millan 

Jag tycker om skolan. Jättemycket. Här är så lugnt och skönt. Hemma är det gap och skrik nästan jämt. Mamma och pappa skäller mest på varandra. När jag kommer hem vet jag inte om de ligger och sover eller sitter och dricker med en massa fulla kompisar. Jag hatar det.

Jag har en lillebror som är fyra. Han är på dagis. Mamma och pappa har inget jobb just nu. De hade jobb på ett litet företag som det gick dåligt för så de måste sluta. Det var längesen.

Tror jag gick i trean som min lillasyster gör nu. Det var skönare när de jobbade. Då drack de bara på helgerna. Nu är det nästan jämt. Det är mest ölflaskor i kylskåpet. När de super handlar de inte ens mat. Det får jag göra. Om det finns pengar förstås.

Det är jag som tar lillbrorsan till dagis. Och hämtar honom. Pappa och mamma glömmer bort det när de är fulla. Då går jag dit utan att de ber mig för jag skäms när de måste ringa och påminna mina föräldrar om att Mikael är kvar där och de ska stänga. Då hör de ju att mamma och pappa är fulla och det vill jag inte.

Jag sover dåligt för jag är orolig att inte vakna i tid. Det är ingen som väcker mig. Ibland är mamma nykter och då väcker hon mig och tar lillebror till dagis men jag vet aldrig när och kan inte lita på det.

Jag ställer klockan på halv sex och kommer upp för det mesta. Då gör jag läxorna medan de andra sover. Lillbrorsan brukar vakna vid halv sju sådär. Jag tar honom till dagis vid sju och han får frukost där.

När jag har lämnat Mikael går jag till skolan fast lektionerna börjar inte förrän kvart över åtta. Skolan öppnar halv åtta och jag känner ett sådant lugn när jag går in genom portarna.

Doften av nybryggt kaffe och rostat bröd slår emot mig. Jag pratar lite med Birgit, tanten som jobbar i kaféet, och ger henne en tia för att få frukost. Det har hänt att hon har bjudit mig när jag inte haft pengar. Verkar som om hon känner på sig att det är lite stökigt hemma, fast jag aldrig sagt något om det till henne. Bara till Per. Och vilken frukost!

Jag äter ägg, rostat bröd med ost och skinka, fil med flingor, te. Jag äter jättemycket! Vid kvart i åtta ungefär brukar det komma några fler elever och lärare. Min mentor Per sätter sig alltid ner mitt emot mig även om det är andra lärare där och dricker kaffe.

Det gillar jag! Vi pratar lite om hur vår dag i skolan kommer att se ut och han frågar hur det har gått med läxorna och om jag har några prov. Han vet hur jag har det hemma men han pratar aldrig om det i kaféet så att andra kan höra.

Det tycker jag är bra. Jag gillar verkligen Per. Han bryr sig . Om jag vill har han sagt att vi kan prata ensamma två gånger i veckan när vi har håltimme samtidigt. Det är klart jag vill! Han sitter i sitt tomma klassrum då och rättar prov eller bara väntar på mig. Då vill han veta hur jag har det hemma och i skolan.

I början låtsades jag att allt var bra. Då när vi träffades. Känner mig alltid lugn inuti på måndagar och torsdagar efter vår träff. När vi inte har mer att prata om just då sätter jag mig vid en bänk framför katedern och gör läxor. Förstår jag inte, kan jag fråga Per. Han säger att jag är smart och skulle kunna ha mycket högre betyg. Det är roligt att höra och gör att jag kämpar bättre.

Jag har godkänt i alla ämnen och den här terminen ska jag försöka höja i engelska och svenska. Det är tack vare Per. Han har pratat med Elisabeth, min lärare i engelska och svenska, och håller koll på mina framsteg. Som en pappa, typ. Det är kul! Per gör att jag vill kämpa.

I klassrummet kan det vara pratigt ibland. Jag umgås inte med andra på fritiden för jag vill inte att de ska komma hem till mig. Men i skolan är jag med olika men mest med Pernilla och Stina.

                    

De berättar alltid om alla fester de är på och alla killar de träffar. Jag säger inte så mycket men de verkar tycka att jag är bra på att lyssna. Det har de förresten sagt. Ibland går jag hem till Pernilla på kvällen men det är bara när mamma eller pappa är nyktra och kan hämta Mikael, så det blir inte ofta. Än så länge har de aldrig undrat varför jag inte ber dem komma hem till mig. De kanske vet fast de inte säger något. Schysst i så fall. De är nog ganska schyssta egentligen.

I klassrummet sitter jag bredvid Pernilla. Hon är inte så bra i skolan och har inte godkänt i engelska och matte, så hon tar hjälp av mig på lektionerna.

Ibland har jag svårt att jobba. Inte för att det är stökigt på lektionerna, för det klarar jag av, men speciellt på måndagarna, innan jag har träffat Per, om helgen varit stökig hemma och jag inte har kunnat sova på nätterna. Då är jag trött och får inte mycket gjort.

Men det är inte många lärare som märker det. Bara Per och två till, typ. De andra har fullt upp med de elever som stökar och ser mig inte. Det tycker jag är skönt. För de lärarna tycker jag inte är speciellt schyssta. Tjatar och tjatar bara om att det ska vara tyst och hotar med att ringa hem.

Inte hjälper det om de ringer hem till mig precis. Mobilerna är för det mesta avstängda.

Mamma brukar faktiskt komma på utvecklingssamtal. Är hon onykter den dagen brukar hon säga att hon är sjuk och jag ordnar ny tid. Så hon har hittills alltid varit nykter när hon har träffat Per. Hon tycker faktiskt om honom. Känner väl att Per bryr sig om mig.

Jag är glad för att jag har skolan att gå till varje dag. Det är god mat till lunch. Tänk vi får hamburgare ibland, pizza och tacos! Det brukar vara på fredagarna och då är det fest.

Jag äter mycket i skolan. För jag får aldrig middag hemma på kvällarna. Vi dricker oboy och äter mackor när det finns. Ibland tar jag med mig några hårdmackor från matsalen hem. Om brödet skulle vara slut. Det är god mat varje dag i skolan, tycker jag. Jag äter så mycket jag orkar.

Det finns läxläsning på eftermiddagarna till klockan fem. Två elevassistenter hjälper oss med läxorna. Det brukar inte vara så många elever där, så för det mesta är det lugnt och skönt. Men före prov kan det vara lite jobbigt för då vill jättemånga ha hjälp. Annars är det under tio personer och jättemysig stämning. Vi får hjälp när vi inte förstår läxorna och pratar ibland tillsammans med de vuxna om helt andra saker.                                  

Jag har lyckats få med mig Pernilla dit två dagar i veckan och hon gillar det också. Ibland har det blivit smörgåsar över från fiket och då får vi dem gratis och sitter där och käkar och har det trevligt. Läxläsningen är i ett rum där elever kan få hjälp av speciallärare på dagtid. Vid advent och lucia är det speciellt mysigt. Då brukar vi tända ljus och i fönstren hänger det adventsstjärnor, Det är juldukar på borden och det finns en burk med pepparkakor och vi får ta när vi vill.

Jag trivs verkligen på min skola och på helgerna och loven längtar jag efter att få gå dit igen!

Jean Jacques Rousseau 1712 -1778

Människan är god

barnet växer i frihet

säger jag Rousseau

min ande svävar ännu

med svagt ljus i klassrummen

I tre hundra år

har jag vakat över barn

ljuset kvävs inte

men har flämtat efter luft

i instängda skolsalar

Du hölls i bojor

av självgoda lärare

som släckte din inre eld

tills din själ låg i aska

med skalet i maktens tjänst

Ta min hand mitt barn

nyfikenhet och förnuft

ger dig kunskapen

du för mig till din trädgård

där vi gräver tillsammans