del 11 "allt du inte vill veta om skolan"

Gunnar

   Jag är pappa till Lotta som går i åttan. Jag och hennes mamma skilde oss för två år sedan och Lotta bor hos mig. Min exfru bor tio mil härifrån, så det är jag som har de flesta kontakterna med skolan. Tack och lov sköter sig min dotter bra och har inga problem med skolan. Problemen är det jag som har.

   Jag har dåliga erfarenheter från min egen skoltid och de sitter i. Jag mobbades ganska grovt. Ingen i skolan hjälpte mig och jag berättade inte för mina föräldrar. Jag stammade och alla i klassen skrattade om jag försökte säga något på lektionerna. Lärarna gav mig aldrig några frågor till slut. Antagligen på grund av någon bakvänd hänsyn. På rasterna behandlades jag antingen som luft eller också var det någon som var framme och drog i mig för att få mig att prata. Mina nio år i skolan var hemska.

Det sitter i fortfarande. Därför håller jag mig borta från skolan så mycket som möjligt. Jag måste gå på utvecklingssamtalen förstås. Så fort jag kommer innanför skolans väggar känner jag hur svetten börja rinna . Kroppen blir stel och pulsen stiger. Och efter ett tag vet jag att mina kinder är blossande röda. Eftersom jag är en muskulös man på en och nittio, kan det väcka förvåning. Inbillar jag mig i alla fall.

   Under mötet måste jag koncentrera mig på att inte visa mina känslor. Det blir inte mycket sagt för min del. Lotta känner intuitivt att hon ska prata och det gör hon med besked. Jag lyssnar mest. Lotta är så klok. Hon har lärt sig ställa frågor till mig som jag bara kan säga ja eller nej på. Läraren har nog förstått att något är fel för hon ber mig aldrig om någon längre utläggning. Och Lotta är snabb att svara i mitt ställe.

Jag är spänd som en bågsträng på de här utvecklingssamtalen och rycker till vid minsta ljud. Det är inte bara rädslan för att börja stamma om jag säger något. Helt plötsligt börjar knäna hoppa av anspänningen och jag kan få nervryckningar i ansiktet. 

   På senaste utvecklingssamtalet slängde läraren fram ett papper som jag skulle skriva under. Lotta hade berättat att hon och jag ska åka till Thailand i två veckor och läraren passade på att ta med sig en ledighetsansökan till mötet för underskrift. Så att Lotta skulle slippa ta hem det. Eller glömma att lämna fram det. Hon är ju lite slarvig din dotter, sa hennes fröken och log.

Jag greps nästan av panik. Händerna skakade som hos en Parkinson-sjuk och namnteckningen blev helt oläslig. Lotta himlade med ögonen och tittade i taket. Jag förstår att hon skäms för mig. Jag skäms för att hon ska behöva skämmas…

   Läraren tror säkert att jag har alkoholproblem. Inte konstigt förresten. Lotta uppträder ju som ett alkoholistbarn. Försöker skydda mig. Och hemma säger hon inget om det. Och inte jag heller. Hon måste ju undra över min förvandling när jag är i skolan Normalt är jag en glad och sprallig person. Pratar rätt mycket nu för tiden. Utan att stamma. 

   Jag har gått i terapi för att bli av med min stamning. Det lyckades. Trodde jag.

Hade inte stammat på tjugo år. Det var alltid min exfru som skötte kontakterna med skolan och gick på utvecklingssamtalen. Jag erkände inte ens för henne varför jag inte ville gå. Sa att hon var bättre på det än jag. Traditionellt är det väl vanligare att kvinnan går till skolan. Så det var inget konstigt. Men jag föraktade mig själv för det. Jag är en person som vill bry mig om mitt barn och ta reda på hur hon har det.

Så plötsligt föll det på min lott. Redan på första utvecklingssamtalet kom stamningen smygande. Lotta tittade förvånad på mig. Det här var nytt för henne.

Det var så jag upptäckte vad min skoltid gjort med mig. Lotta sa inget om det efteråt och jag tog inte heller upp det. Jag skämdes.

Jag har dåligt samvete för att jag inte orkar engagera mig mer i Lottas skolsituation.

   Jag har svårt för att hjälpa henne med skolarbetet hemma också. Tankarna går då ofta till mina egna lektioner och jag får ångestkänslor. Men jag ställer upp om hon ber mig förstås. Tack och lov är hon ganska självgående. Jag frågar ofta om någon är dum mot henne i skolan. Alla är schyssta, säger hon .

   Hon tycker att jag tjatar för mycket om just det.

Per 

   Min egen högstadietid var inte speciellt framgångsrik. Jag kände inte att någon av mina lärare tyckte om mig som person. De tjatade bara på mig. Jag var inte stökig direkt utan satt mest och tänkte på annat på lektionerna. Drömde mig bort. Tittade på klockan för att se hur många minuter det var kvar tills det blev rast. Eftersom jag var lugn och inte störde i klassen, märktes jag inte så mycket. Jag glömdes bort. Tror inte lärarna upptäckte om jag skolkade ens. Det verkade inte så för det var sällan mamma visste om det.

   Mamma var ensamstående med tre barn. Hon var heltidsarbetande undersköterska. Jag är äldst. Pappa hade ny familj, bodde 100 mil bort och jag tyckte inte han brydde sig.

Mamma var en bra mamma och den enda som älskade mig. Det var så jag kände det. Hon var säkert min räddning. Skolan borde ha stöttat henne men gjorde faktiskt precis tvärt om. Hon och jag fick underkänt båda två.

   Mitt minne av kvartssamtalen är att mentorn talade om för min mamma hur dålig jag var och att jag måste skärpa mig. Utom i Musik förstås, men det verkade inte räknas.

Mamma fick veta att hon var tvungen att jobba med mig hemma om jag skulle ha en chans att klara godkända betyg. Jag kommer ihåg att jag allmänt kallades för ”svag” i lärarnas skriftliga omdömen.

Medan mentorn malde på över mitt huvud och liksom tillrättavisade min mamma satt jag ofta och tänkte på det ordet. Svag. Jag var stor och stark så de måste mena något annat. Svag som människa. Svag inuti. Jag tyckte synd om mamma. Hon hade en svag son. När jag blev äldre förstod jag att mamma upplevde kvartssamtalen som ett facit både på sig själv och på sin son. Mest på sig själv för hon klandrade aldrig mig.

Jag känner fortfarande hennes arm kring min midja när vi omtumlade vandrade hem från de där samtalen. På våren gick vi alltid förbi Centrum och köpte glass med hem till oss själva och till mina småsyskon. I novembermörkret blev det en påse godis istället. Mamma sa alltid samma sak strax innan vi var hemma: ”Glöm inte att jag älskar dig och bry dig inte om vad lärarna säger om dig. Du är inte svag. Men det vore bra om du pluggade lite extra, så vi slipper allt tjat på de här kvartssamtalen.”

   Jag pluggade aldrig lite extra och slutade efter högstadiet. På den tiden fixade kommunen praktikplats åt misslyckade personer som jag. Jag hamnade på ett fritidshem och fick för första gången beröm av någon annan än min mamma.

På ett samtal vi hade fick mamma och jag höra att jag var ovanligt mogen för min ålder och fantastisk med barnen. ”Oftast brukar killar i Pers ålder som är här bara brottas med killarna och spela lite fotboll. Per sjunger tillsammans med dem och hjälper dem med matteläxorna.”

Föreståndaren turades om med att titta mamma och mig i ögonen när hon talade. ”Du visar intresse för alla barnen och ser till att ingen är utanför. Fantastiskt. Verkligen ett lärarämne!

Matten verkar vara din grej!” Jag ville inte förstöra den glada positiva stämningen och föreståndarens uppfattning om mig. Därför sa jag inte att jag hade etta i matte när jag gick ut nian. Och mamma bara log med hela ansiktet och avslöjade mig inte heller.

Mamma och jag var hysteriskt glada på hemvägen. ”Jag visste det”, skrek mamma mot himlen så jag nästan skämdes: ”Min son är ett lärarämne!”

Det här mötet födde tanken på att jag kanske en dag skulle utbilda mig till lärare.

Jag fortsatte praktisera på fritids. Det blev förlängt ett år. Jag hade gått om årskurs fyra, så jag var sjutton när jag gick ut nian och vid arton började jag på komvux. Då var jag studiemotiverad och tog slutligen studenten med bra betyg.

   Under studietiden blev jag alltmer klar över att det var lärare jag skulle bli. Jag ville vara bland ungdomar i deras mest sköra ålder - högstadietiden. Jag ville ändra på den skola jag själv upplevt. Se dem som hade det svårt. Bli den stöttande medmänniska som jag inte såg till under min egen högstadietid. Stärka deras självkänsla, se till att de lyckas. Det är därför jag är här.

Att just matte och fysik blev ämnena är mindre viktigt. Hade lika gärna kunnat bli något annat. Men det visade sig på komvux att jag har ovanligt lätt för de ämnena. Musik pluggade jag också men utanför min examen. Några lärare och elever har en orkester tillsammans och övar en gång i veckan efter skoltid. 

   Trodde i min naivitet att jag tillsammans med andra likasinnade skulle kunna reformera skolan, få den att leva upp till intentionerna i skollag, läroplan och barnkonvention.

Jag är chockad över hur motarbetad man blir.

Vill inte vi som jobbar i skolan att alla ska må bra och trivas tillsammans?

Ingen svarar nog nej på den frågan. Varför är det då så svårt?

Sofia 

   Jag trivs inte alls i den här skolan. I Australien har de det bättre, det märker jag när jag chattar med Meg. Hon bor där och vi brukar snacka på nätet. Hon får inte vara uppe på nätterna, hennes föräldrar kollar henne, så det måste bli på dagen då, för henne. Knäppt att det inte kan vara samma tid i hela världen. Skulle vara mer praktiskt. Men det beror väl på att jorden är rund, antar jag. Dumt är det i alla fall.

Vi berättar för varandra om hur vi har det, vad vi gillar för musik, vad det är för väder, vilka kompisar vi har och sånt. Så det fattar man ju att jag inte kan gå i skolan. Jag måste ju få sova nån gång.

   Pappa går till jobbet tidigt. Först väcker han mig och sen går han. Då kan jag fortsätta sova.

Fast han brukar bli rätt sur när min mentor ringer och säger att jag ligger efter i skolan. Varningar och sånt. Det gillar han inte.

Så då får vi gå dit då och prata och få åtgärdsprogram och sen är det lugnt ett tag.

För jag har inte så särskilt ofta tid eller lust att gå i skolan.

Men engelska är jag bra på. Meg kan ingen svenska.

Fast jag har varning i engelska också. Det är kanske en annan sorts engelska i skolan? Vad vet jag. Allt är ju en annan sorts i skolan verkar det som. Människorna.

   Hemkunskapen, där har jag inget betyg. Lagar mat varje dag här hemma, men det är väl en annan sorts mat också.

Och svenskan – gissa om jag har varning! Jag bloggar varje dag och skriva är det bästa jag vet. Annan sorts svenska, typ. 

   Tänk om det gick att snacka med någon lärare. Utan att de skulle vifta med åtgärdsprogram och prata om min framtid. Utan snacka om nu. Vad de kunde göra med skolan. Jag vet en massa saker.

Kunde hjälpa till med det. Fast då fick jag ju förklara för Meg att vi inte kan snacka varje dag, jag menar varje natt. Hon skulle säkert fatta.

Carina 

   Jag minns när jag själv gick i skolan. Att jag inte tyckte om det. Allt var så instängt. Jag ville hellre vara ute med min hund. Eller rida i stallet. Jag fick rida om jag hjälpte till på min fritid. Så då gjorde jag det. Jag gillar fortfarande hästar, men jag har inte tid att rida längre. Kanske när min yngsta blivit lite äldre.

När min dotter började sjuan tyckte jag att det var jobbigt.

Lärarna hade tjatat både på mig och henne hela tiden ända från ettan till sexan om allt hon inte kunde. Jag visste att jag borde hjälpa henne mer med alla läxor, men hon har tre småsyskon och jag har faktiskt ett jobb att sköta också.

Ellen Key 1849-1926

Min käre Rousseau

dina tankar stöder jag

här undervisas

ännu på gammaldags sätt

jag kämpar i din anda

Snörräta rader

i överfulla salar

barn som soldater

i givakt framför makten

skrämda till evig tystnad

Ämnen på radband

pumpas in i hjärnorna

barnet vet sin plats

vågar inte sticka upp

ser rottingen i hörnet

Själarna skrumpnar

självkänslan ger sig iväg

lydiga svenskar

gjutna i lika formar

är Fabriken Skolans mål

Hela människan

måste kunna utvecklas

i skolsalarna

jag ska ropa med hög röst

sprida ringar på vattnet

Jag går upp till kamp

för barnens rättigheter

Du insåg tidigt

att varje barn är unikt

nu tar jag över, Rousseau

 

   Jag pratade med min mamma och hon sade att så där höll de på med henne också, när jag gick i skolan. Bara klagade.

Man kan ju tycka att när man lämnar sin unge till skolan ska de klara av att lära den saker. De är ju lärare!

   Sascha, min dotter, gillade inte sin fröken. Jag tror att det berodde på att hon kände att fröken inte gillade henne. Och det hade hon alldeles rätt i. Förresten gillade inte fröken och jag varandra heller.

Min mamma sade, att hon visste många som inte gillade den där läraren, för hon bara anmärkte på allt och såg så sur ut hela tiden. Sådana människor borde faktiskt inte få vara lärare. De kunde köra pendeltåg i stället. Där behövs det väl folk!

  I skolan tycker jag bara att sådana ska jobba som gillar barn. Och som kan något förstås. Det är väl meningen att ungarna ska lära sig att läsa och skriva och räkna åtminstone. I skolan! Inte hemma! Hemma kan man faktiskt behöva hjälpas åt med att passa småbarn och gå och handla och tvätta och sådant. Det ska också göras, men det verkar inte lärarna fatta. Och ibland kan man behöva vara ledig, faktiskt.

Sedan blev det ändå värre. Betyg!

Jag minns vad läskigt det var med betyg, man kände sig alldeles misslyckad. Det var lika bra att inte försöka, det gick ju i alla fall inte.

   Min mamma säger att det var likadant när hon gick i skolan, lärarna var orättvisa och det var ingen idé att försöka.

Jag får hoppas att de här åren går fort och att Sascha klarar att komma in på gymnasiet. Så att skolan blir klar någon gång och hon kan börja med något jobb som hon gillar.

Tänk att man ska behöva gå tolv år i skolan! Ganska onödigt egentligen.

Fast jag vet att en del lärare är schyssta och jag vet att Sascha trivs med sina kompisar, så det är ju inte bara dåligt!