Fatima
Det är här jag träffar mina kompisar. Här känner jag mig fri. Är som alla andra. Jag är muslim och har själv bestämt att jag vill bära slöja. Min mamma och mina två yngre systrar gör inte det. Så det är inte mina föräldrar som har tvingat mig. Ingen här verkar tycka det är konstigt att jag bär slöja. Vi är fem på skolan som gör det. Vi har aldrig fått några negativa kommentarer. Det finns elever från många olika länder här. Det känns som om det har gjort att man accepterar olikheter. Det är skönt och en anledning till att jag trivs.
Jag har bott i Sverige i fem år. Kom hit när jag var elva. När jag kom gick jag i förberedelseklass i ett år för att lära mig svenska. Därefter hamnade jag i vanlig klass. Nu går jag i nian och ska gå naturvetenskaplig linje på gymnasiet. Jag har bra betyg och studerar hårt.
Jag kan ha svårt med språket i SO-böckerna men då förklarar min modersmålslärare olika begrepp för mig. Mitt modersmål är arabiska som jag också läser här på högstadiet. Det är viktigt för mig eftersom mina föräldrar inte är bra på svenska.
Hemma pratar vi alltid arabiska. Min lärare i arabiska säger att det dessutom är bra om jag kan arabiska ordentligt för mitt kommande yrkesliv. Ju fler språk desto bättre. Jag läser franska också. Jag har som mål att utbilda mig till civilingenjör och vill gå på Kungliga Tekniska Högskolan. Mina föräldrar uppmuntrar mig mycket i studierna.
Pappa var ingenjör i Irak och mamma var lärare på ett lågstadium. Vi flydde till Sverige på grund av kriget. Mina föräldrar drömmer om att åka tillbaka när kriget är slut men jag är inte så säker på att jag vill det. Jag trivs bra i Sverige och tror att jag skulle ha större chanser här än i ett krigshärjat Irak. Men vi får se. Jag vill inte göra mina föräldrar ledsna. Så när de säger att vi ska åka tillbaka en dag, håller jag tyst.
Ingen av mina föräldrar har fått jobb här i Sverige ännu. De går på kurs i svenska men säger att det är svårt att bli bra i språket när de aldrig träffar svenska personer. Pappa mår inte bra.
Han ser alltid ledsen ut och ligger ofta på sängen och stirrar i taket. Då blir jag orolig och vågar inte ens fråga hur han mår. Jag gjorde det en gång och då blev han jättearg. Jag blev rädd för han är en ganska lugn person i vanliga fall. Mamma sköter hushållet.
Pappa sitter på kaféet bredvid skolan ibland har jag sett och pratar med andra personer som kommer från Irak. Där kan de sitta i flera timmar. Mamma har en väninna på gården som
också kommer från Irak. Ibland sitter de och pratar i köket när jag kommer hem. De kände inte varandra i Irak men drömmer sig tillbaka tillsammans.
Då kan jag känna mig arg. Varför sitter de bara och pratar om sånt som varit? Ut och lär er svenska istället. Men jag är tyst. Aldrig tittar de på svensk TV utan bara på arabiska kanaler med hjälp av den viktiga parabolen. Känns som om de lever i ett arabiskt land fast i Sverige.
Pappa tillåter mig inte att gå ut på kvällarna. Jag sitter nästan jämt hemma och läser läxor.
Vad annars ska jag göra? Jo, jag har en mobil och messar rätt mycket med tjejerna i klassen men det vet inte pappa att jag gör. Dator har vi också, tack och lov för mamma och pappa vill kunna ha kontakt via mejl och skype med sina släktingar. Jag är med på facebook men det vet de inte om. Pappa skulle nog inte gilla det.
Jag har bra betyg i de flesta ämnen men mina föräldrar är aldrig nöjda. När pappa och jag har varit på utvecklingssamtal säger han alltid: bättre kan du. Min klassföreståndare Elisabeth sitter och försvarar mig mot pappa och säger att jag är jätteduktig. Det vore jag om jag hade högsta betyg i alla ämnen tycker pappa. Utom musik, slöjd, bild och idrott för det tycker han inte är viktigt. Eller tyckte. För när han förstod att de smäller lika högt som andra betyg när man söker vidare, ändrade han sig.
Det är alltid pappa och jag på utvecklingssamtalen. Vi måste ha tolk för pappa förstår inte svenska tillräckligt bra. Det känns lite konstigt. Jag sa att jag skulle kunna översätta men det tyckte inte min mentor var nån bra idé. En gång ville jag att mamma skulle följa med istället men det ville inte pappa, så då blev det som han sa. Elisabeth sa i början av sjuan att hon ville träffa båda mina föräldrar, så då var mamma också med . Det var enda gången. Det är stökigt på en del lektioner. Mycket prat om annat och klasskompisar som messar i smyg i stället för att jobba. Men jag har lärt mig att skärma av och blir inte längre störd av det.
I början var det svårt. Men det är skönt att lärarna inte slår sina elever. Det hände i Bagdad. Själv fick jag aldrig stryk men kände mig ofta rädd, så det var obehagligt ändå. Lärarna här är snälla, men eleverna är inte alltid snälla tillbaka.
Jag tycker om skolan men är stressad och sover dåligt för jag tänker mycket på betygen. Vill ha högsta betyg i allt. Inte bara för pappas skull utan för min egen också. Jag får ont i magen inför prov ibland och måste gå till sjuksyster och lugna ner mig. Då får jag ligga och vila mig på en säng hos henne och känner mig bättre efter en stund. Men jag försöker gå dit på lunchen eller på en håltimme, så att jag inte ska missa en viktig lektion.
Jag tror att om man vill något väldigt mycket så går det att genomföra. Därför är jag säker på att jag kommer att bli civilingenjör och få ett bra jobb en dag. Det är min dröm.
Pernilla
På en skola finns det en del som är enbart lärare och en del som är pedagoger.
De jag kallar lärare är inte pedagoger.
De undervisar, kör sitt race, struntar fullständigt i om en elev klarar sig eller inte. Det är inte deras problem. De anser att det är självklart med lite spill, att inte alla klarar deras undervisning. De håller sig till sina ämnen och struntar i hur eleverna mår.
Jag har träffat på oroväckande många sådana under mina barns grundskoletid.
Pedagogerna ser människan. För dem är det självklara målet och glädjen i arbetet att se eleverna lyckas. De förutsätter att alla i grundskolan kan klara godkända betyg och ser som sin uppgift att se till att de gör det. De ser inte problem utan utmaningar. Jag har stött på några stycken men de har varit avsevärt färre än lärarna.
Läraren förutsätter självgående elever som inte behöver uppmuntras och puffas på för att få något gjort. Är man ett sådant barn klarar man sig. Men alla andra? Vuxenansvaret finns inte längre. Det verkar bortrationaliserat. Eget ansvar javisst. Men någon måste gå före och visa vägen. Läraren ska vara en förebild som människa.
.
En elev kan ända upp i nian ha svårt för uppgifter som kräver självständig planering. En uppgift kan vara att skriva en uppsats i t.ex. historia hemma. Stoppdatum finns. Läraren gör klart att ingen får lämna in senare. Då blir det underkänt. Var i Läroplanen står det?
Det gäller verkligen att jobba hårt som förälder för att tillgodose sitt barns rättigheter. Jag tror inte alla föräldrar är riktigt medvetna om det. Det är ett hårt jobb. Man måste lusläsa Läroplanen och de andra styrdokumenten. Det är tidsödande men nödvändigt.
Ett barn har rätt till specialpedagogisk hjälp om det inte når studiemålen. Om inte jag som förälder kräver det, är det inte självklart att mitt barn får den hjälpen. Så ska det inte vara. Det ska ske automatiskt eftersom det står i Läroplanen.
Som engagerad förälder har jag inte alltid känt mig välkommen i skolan. Om jag kommit på besök har lärarna sällan sett glada ut. Snarare har deras kroppsspråk avslöjat en oro: Vad är hon här och kollar nu då? De tror ofta att vi aktiva föräldrar vill kritisera, när det är samarbete vi söker. Kontakten med lärarna har inte alltid varit den bästa.
Skolor med goda studieresultat lockar till sig flest elever. Det används i reklamen.
Jag vet att elever ibland får svara på enkäter om vad de tycker om sin skola.
När barnen gått ut nian borde föräldrarna få en enkät med frågor:
Hur har du som förälder upplevt kontakten med skolan?
Har man sett ditt barn?
Rekommenderar du skolan till andra barn och föräldrar?
Om svaren är offentliga får de betydelse för elevantalet.
Inte minst skulle de skolorna tvingas jobba aktivt enligt Barnkonventionen och Likabehandlingsplanen.
Diskussionen om skolan är ytlig.
Den berör inte kärnan i verksamheten - hur behandlar skolan människor?
Josefina
Jag är mamma, mormor och farmor. I mig finns också det barn jag en gång var, den elev som gick i skolan under femtiotalet och tog studenten 1962.
Min ingång till att jag utbildade mig till lärare var att mina barn börjat skolan. Jag arbetade med teatergrupper för barn och ungdomar. Min kontakt med skolan bestod också av mitt engagemang inom Hem- och Skolarörelsen.
Skolan som samhällsfenomen intresserade mig mer och mer och till slut återgick jag till mina oavslutade universitetsstudier inom de ämnen som engagerat mig som ung, litteraturhistoria, historia och religion.
Att diskutera, hitta nya infallsvinklar, se hur världen blev mer och mer komplex, för mig var studierna en fantastisk tid. Jag längtade efter att få berätta, lyssna, samtala med elever. Jag började se fram emot att arbeta som lärare! På Lärarhögskolan under praktikperioderna upptäckte jag, att högstadieeleverna var den åldersgrupp jag ville arbeta med, trots att min utbildning var inriktad på gymnasiet.
I en högstadieskola, där jag hade en praktikperiod insåg jag att skolan måste fungera också när någon dör. De vuxna i skolan måste inse, att de inte alltid kan förutsätta eller kräva att allt fokus ligger på arbetet skolan. Livet pågår, döden finns och det gäller för oss alla att förhålla oss till det.
Läraryrket framstod alltmer som en svår och spännande utmaning. Nyss fyllda 36 år fick jag anställning på en mångkulturell skola och där valde jag att stanna kvar under min yrkesverksamma tid.
Sokrates 470 f.Kr - 399 f.KR
Han samtalade
med eleverna, mamma
frågor om livet
de tänkte ut sina svar
och fick djupare kunskap
Avrättad blev han
för han lärde dem tänka
har du hört, mamma
detta hände i Aten
i Antikens tidevarv
Makten dödade
den omtyckta läraren
bytte ut honom
mot dem som ville leva
och själva visste svaren
Han var den bästa
jag hade gillat honom
vi har en som han
vi har tur som lever nu
leve Sokrates mamma
Jag var arbetsenhets- och verksamhetsledare, vikarierade som skolledare när det behövdes, utbildade mig till pedagogisk handledare för pedagoger, skrev läromedel. De sista sex åren innan jag fyllde sextiofem ledde jag ett specialpedagogiskt projekt, som byggde på varje människas goda vilja, där Barnkonventionen var en mycket viktig inspiration i upplägget. Mitt allra sista år som lärare återgick jag till alldeles vanlig undervisning i Svenska och SO-ämnen.
Många tankar, många erfarenheter av olika slag gjorde mig sällskap, när jag gick hem från skolan för gott en vacker sommardag i juni.
Mattias
Jag tycker skolan är ok. Jag går i åttan och ska söka in på ett handbollsgymnasium efter nian. Egentligen har jag inte satsat så mycket på skolan. Handbollen har alltid varit viktigare. Nu först inser jag att jag kanske måste höja några betyg i nian för att komma in på det program jag vill.
Det är träning tre gånger i veckan och ofta match på helgerna. Måndagar och fredagar är mina enda fria kvällar. Men för att hålla mig i form är jag ofta ute och joggar då eller går på gym. Jag har en bror i femman och han håller på med fotboll. Mamma och pappa har fullt upp med att skjutsa oss till träning och matcher. Men på hösten och våren brukar vi cykla.
När jag fick betyg i höstas trodde jag faktiskt det skulle vara bättre. Jag hade bra betyg i idrott men resten var bara godkänt. I franska sa läraren att jag nästan inte blev godkänd. Läser nog inte glosläxorna ordentligt. På mellanstadiet hade jag ganska lätt för mig och lärde mig det mesta i skolan. Slarvade med läxorna men klarade mig bra ändå och fick alltid beröm på utvecklingssamtalen. Men det går inte att köra samma stil nu. Franska glosor måste pluggas in, säger min lärare.
Men det är så jävla trist, så jag slutar hellre med franskan. Kanske är det bra att man har bestämt att betygen ska komma tidigare, så att man vänjer sig. Men det är inte viktigt för mig med väldigt höga betyg. Bara jag kommer in på mitt program.
Jag är rätt lugn i klassrummet och i korridorerna. Drar inte uppmärksamheten till mig precis. Arbetar inte hårt på lektionerna. Snackar inte högt eller provocerar lärarna. Lärarna är ok. Det är inget större fel på dem. Jag och Nils, som jag sitter bredvid, brukar småviska ibland. Men det hörs knappt i allt stoj runt omkring. Därför märks jag nog inte så mycket. Jag brukar vara en av de sista som nya lärare lär sig namnet på. Det kan jag tycka är lite tråkigt. Ibland tänker jag att jag kanske skulle skolka bara för att se om lärarna märker att jag är borta.
Annat är det med handbollstränaren. Han pratar ofta med mig och peppar mig. Det är lite för hans skull som jag har bestämt mig för att aldrig skolka. Han brukar fråga oss om vi sköter skolan bra. Om han får reda på att vi skolkar, stänger han av oss från träningen ett tag. Vet inte om det är sant, för ingen av oss i laget har någonsin skolkat. Inte vad jag vet i alla fall.
Nils är med i samma lag som jag och vill gå på handbollsgymnasiet han också. Vi umgås med varandra. Inte med någon annan i klassen. Men vi känner oss inte utanför och de andra är ganska schyssta, tycker jag nog. Ganska många av dem kommer från andra länder. Två tjejer har t.o.m. slöja. Killarna i klassen trackar dem lite för det. Försöker dra bort den. Men tjejerna är tuffa och biter ifrån. De får se ut som de vill, tycker jag.
Ibland undrar jag varför man får ha slöja på huvudet i klassrummet men alltid måste ta av sig kepsen. Men jag tänker det bara. Och egentligen bryr jag mig inte. Det beror mest på handbollen att vi inte umgås med de andra. Det blir inte så mycket tid över och jag och Nils är de enda i klassen som spelar handboll på fritiden.
Mamma och pappa säger att så länge jag sköter skolan är det ok med handbollen. De tjatar inte på mig och säger att jag måste ha högre betyg. Men de har sagt att jag måste ta reda på vad som krävs för handbollsgymnasiet inför nian och se till att kämpa mer i skolan om det behövs. Mina föräldrar är också sportintresserade och stöttar mig och min bror. Det är skönt. Nils åker alltid med oss till träningen. Hans föräldrar är annorlunda.
De bråkar alltid på honom och skäller och står i, för att han satsar mer på handbollen än på skolan. Och ändå har han bättre betyg än jag. De har aldrig varit intresserade av handboll. De joggar för att hålla sig i form. Det är väl därför. De förstår inte och det är synd. Mest om Nils.
Min mamma jobbar på dagis och min pappa är byggnadsarbetare. Nils föräldrar är läkare. Kanske är det därför. De vill absolut att Nils ska bli något som det tar lång tid att studera till. Jag har tur också för jag och min bror tycker lika.
Nils har en syster som går i nian och som har högsta betyg i nästan alla ämnen. Så han blir jämförd. Åtminstone känner han det så.
Som jag sa är det ok i skolan. Jag trivs men det viktiga i mitt liv är handbollen. Jag längtar till handbollsgymnasiet.
Tänk att få hålla på med det man älskar på skoltid!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar